Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Die Elfen», samt vidare Fata Morgana och
Nödde-knäkkerne, två estetiskt-filosofiska sagoskådespel; af
nästan samma art är skådespelet Syvsoverdag, i hvilket
han behandlar sagan om Valdemar Atterdag och
Tove-lille, hvaremot hans sista teaterstycke: Valgerda, som i
hufvudpersonen framställer en politiserande dam, är ett
fullständigt lustspel. Han hade dessutom i en
»apoka-lyptisk komedie», En Sjal efter döden, med den rikaste
fantasi och sprittande kvickhet skildrat idélöshetens
helvete, motsats till forntidens Hels rike, som var de
fegas hemvist.
Heiberg fästes redan tidigt vid teatern genom
regeringens försorg. 1829 blef han anstäld som
öfversät-tare; från 1839 var ^an teaterns censor och ledde äfven
styckenas instudering, och slutligen blef han teaterns
chef under åren 1849—56.
Detta skede i hans lif blef Heibergs bittraste tid.
Allt som förut kännt sig träffadt af hans sarkasmer,
hvar och en som drabbats af hans kvickhet och hans
dräpande kritik, reste sig nu emot honom och gjorde
hans direktörstid till en sannskyldig skärseld för den
förut så uppburne och i följd däraf icke så litet
känslige mannen. Till detta bidrog också icke så
obetydligt hans egenskap af make till Danmarks förnämsta
skådespelerska, hvilket gjorde hans ställning gent emot
skådespelarne icke så litet obehaglig och skef. Heiberg
var dessutom en allt för själfständig karaktär för att
icke äfven som teaterledare hylla den riktiga satsen, att
en bör styra en teater och att det är bättre att därvid
göra sina egna misstag än att acceptera och utföra
andras. Han lät icke inverka på sig af de många
mel-lanspringare, som vid en teater alltid äro i rörelse, och
därför fick han inom kort det ryktet om sig att han
var en hänsynslös despot, som bara följde sina egna
ingifvelser, utan att. rådfråga andras tycken. Ett
faktum är emellertid, att under hans styrelse fanns mera
plan och verklig grundsats både i repertoarens
uppställning och arbetenas framställande än någonsin förut och
att han mindre än någon annan tog notis om allt det
kuliss-skvaller och alla de större eller mindre intriger,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
