Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och sanningsskärpa: men jag tror, att man därvidlag
gjort honom orätt. Hjortsberg efterlemnade ingen elev
i trängre mening taget, men hela hans konstnärliga sätt
att uppfatta och återgifva inverkade och måste
naturligtvis inverka på de öfriga, och i denna riktning var
det som hans konstnärsskap hade ett uppfostrande
inflytande på hans omgifning. Hjortsbergs konst var
framför allt »den glada konsten», dess runor förde
han med all snillets kraft och öfvertygelse, och det är
icke hans fel att bland epigonerna det icke fanns någon
tillräckligt rikt utrustad för att kunna gjuta det gamla,
goda vinet i nya flaskor, lämpliga för tiden som skulle
komma.
Hjortsberg uppträdde sista gången på scenen den
27 december 1842 på sin sonhustrus recett och då i
Winbergs roll i »Bildhuggaren», en af hans gamla
triumfroller, och afled den 8 juli 1843 1 Nyköping, dit han
dragit sig undan i ro med sin välförvärfvade ära och
sina rika minnen. Kgl. teatern egnade honom samma
år en minnesfest, och sent skall hans namn förgätas i
den svenska skådespelarkonstens häfder.
Närmast den mångsidige, förnämste svenska
skådespelaren har jag stält en konstnär som var stor inom
ett betydligt inskränktare område, men på detta likväl
en verklig storhet, nämligen PER Erik Sevelin.
Född i Stockholm den 15 mars 1791, var han elev vid
balletten 1801—6, blef sedan anstäld vid
Djurgårdsteatern till 1811, då han fästes vid den kgl. scenen,
där han redan 1810 debuterade som Longino i »Slottet
Montenero» fastän han icke fick ordinarie anställning
förr än 1812. Sevelin var en egendomlig företeelse pä
scenen, där han egentligen utmärkte sig i karrikaturen,
till hvilken den tidens farser och lustspel gåfvo en ofta
återkommande och osökt anledning, och hans betydelse
för denna genre var att han, som jag nyss yttrat, blef
stor i den. Det var något öfverdådigt komiskt att se
honom, med det långlagda ansiktet, de spelande ögonen
och den gängliga, magra figuren, framställa den dåtida
farsens representativa gestalter, en Chalumeaux i farsen af
samma namn, den snålsluge drängen Jabal i Cumberlands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
