Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den då för tiden mycket gifna »Indianerna i England»
af Kotzebue, samt hufvudrollerna i lustspelen
»Sannlju-garen» och »Man gör så godt man kan och icke som man
vill 5», i hvilken senare pjes han spelade tre eller fyra
olika roller ända till oigenkänlighet olik sig. Det var
i dessa olika uppgifter hos honom en komisk verve, en
slagfärdighet i repliken och ett öfverflöd af godt lynne
och kraftig färg, som hänförde publiken till stormande
bifallsyttringar och som gräfde stg fast med outplånliga
drag i mitt femtonåriga minne. Sedan såg jag honom
som Doktor Wespe i lustspelet af samma namn, som
Sir Fredrik Blount i »Penningen» af Bulwer, som
pro-centaren Maurice i »Förstfödslorätten» och slutligen
som Lord Lilbourne i »Natt och morgon» af samme
författare. Hans kostliga, läspande petit-maitre i den
första, hans hvithåriga, darrande, staplande
procentar-figur i den andra och hans eleganta, själfbeherskade,
smått haltande fullblodsskurk i den sista af dessa stycken
voro hvar för sig mästerliga figurer, dem ingen
världsberömd skådespelarstorhet skulle kunnat framställa mera
sanna, mera lefvande och mera fulländade. Det varpå
samma gång en sådan kraft, en sådan skärpa och en
sådan måtta i hans spel, att man helt och hållet glömde
teatern och fann sig försatt midt in i lifvet med alla
dess skiftningar, all dess vexling och alla dess än löjliga
och än sorgliga sidor — och hvad kan man säga bättre
om en skådespelare, än att han ger oss denna fullständiga
illusion?
Men sade man, han haltade som Lord Lilbourne,
och han haltade så som Torsslow gjort det, när han
spelade rollen på Djurgårdsteatern. Ja, det är sant, —
men man haltar ännu i dag på Théåtre Frangais i La
Fléches roll i »Den Girige», därför att den förste, ypperlige
skådespelaren som återgaf den, gjorde så — kanske var
det detta som föresväfvade Hyckert, kanske var det också
rent af ofrivilligt från hans sida, kanske syntes honom
Lilbourne i hans store företrädares gestalt så fulländad,
att han icke trodde sig om att kunna framställa honom
nog karaktäristiskt, om han icke behöll det kroppsliga
lytet, som påminde om och betecknade karaktärens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
