- Project Runeberg -  Från gator och skär. Nya berättelser /
182

(1889) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FATTIGGÅRDEN. Ett bidrag till undantagens historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— återtog presten enkelt; — och jag är er vän, som
jag försöker, att vara alla betrycktas — clet vill säga,
så långt mina svaga krafter sträcka sig!

— Ja, jag vet nog att körkherrn ä’ en go’
människa och en rigtig guds tjenare, och så får jag fäll
i herrans namn försöka, då! Sir körkherrn, nu ä’ det
så, att flickungen min, hon har gunås aldrig veta’ åf
nå’n far, stackare.

— Nej, jag förstår! Han öfvergaf er väl, och så
liten som hon är, så har ni väl aldrig velat tala om
för henne hvem han var.

— Åhå! det ä’ nog värre än så! — fortsatte den
blinda med en tung suck, i det hon stirrade framför
sig; — jag har aldri’ veta’ det själf!

— Hvad i herrans namn säger ni? — utbrast
kyrkoherden häpen.

— Rena sanningen, körkherrn!

— Men hur i all verlden är det möjligt? Var ni
inte vid edra sinnens bruk, eller —?

— Så sant jag ä’ en fattig, syndig menniska! —
afbröt honom den blinda högtidligt, i det hon knäpte
ihop sina händer; — jag har aldrig vetat det förr
än i kväll!

— I kväll ? — utbrast presten förvånad; —
menar ni, att — — —

Den blinda gjorde en rörelse med handen, som
om hon uppmanat presten att inte afbryta henne, på
det att hon rätt måtte kunna samla sina tankar till
den svåra bikt hon hade att aflägga. Efter ett par
ögonblicks tystnad började hon mödosamt och afbrutet,
med darrande röst och under djupa suckar:

— Jag trodde fäll aldri’ att jag skulle kunna
bli’ eländigare än se’n jag miste ögona, när Magnus’
stuga brann, och jag med knapp nö’ fick bergad
gossen hans; — men det skulle nog komma det som
värre var. — En fem år efteråt — ge’ mej si nu,
det ä’ sexton år se’n brand’ va’ och flicka’ ä’ nu tio
år, —jaha, det går ihop, det! — En fem år efteråt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:29:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhfgos/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free