Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I EFTERHAND. En kärlekshistoria utan romantik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gjort upp matsedeln tillsammans, ocli jag hoppas att
damerna ska’ bli nöjda med våra kulinariska insigter!
— Det blir väl bara inte för många sorters vin ?
— frågade fröken Barrett och såg rädd ut som en
liten pensionsflicka.
— Bara fyra sorter, min nådiga! Under kan man
verkligen inte äta en hygglig middag!
Nu inträdde Pelle med sin kompanjon och dennes
fru, och sedan presentationerna voro undangjorda satte
man sig till bords. Pelle bjöd naturligtvis armen åt
fru Robertson, mannen åt den unga enkan och revisorn
fick gamla fröken på sin del. Fru Robertson var ett
litet, rätt behagligt fruntimmer på några och trettio
år, som skrattade åt allt hvad både hon sjelf och
andra sade, om det också var aldrig så allvarsamt.
Hon skrattade när hon hälsade god dag, skrattade
när hon tog afsked, och gud vet om hon inte
skrattade också när hon händelsevis beklagade sorgen hos
någon. Hon ansåg att det hörde till god ton att se
glad ut, och hon var i hög grad tacksam att säga
någonting åt, ty om det också var aldrig så platt, så
kunde de kringstående tro att det var en af de
kvickaste repliker i verlden. Hennes man var betydligt
längre än frun, och såg alltid mycket vigtig ut; det
var som om hela Europas öden hade hvilat på hans
breda axlar, och när han skulle säga någonting, så
började han alltid med ett par väldiga: hm! hm! —
liksom för att ovilkorligen påkalla en odelad
uppmärksamhet på hvad han hade att förkunna. För
öfrigt snusade han mycket ofta ur en stor, vacker
Tuladosa, i form af en rund koffert, och som gifven
följd af detta behagliga tidsfördrif, snöt han sig lika
ofta i en storblommig silkesnäsduk och gjorde detta
med ett långt, utdraget trumpetljud, som började en
oktav högre än det slutade. För öfrigt var han en
mycket treflig och umgängsam karl, som bara hade
det felet att han alltid talade om samma anekdoter,
och att han aldrig kom ihog slutet på dem, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
