Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”BRAND-PETTER.” Historien om ett öknamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en gräns för sina något för starkt utvecklade anlag
för en viss obehaglig fettbildning kring det organ,
som har sin plats strax nedanför bröstfickan på en
väl rangerad svensk medborgare, hade han fallit på
den kloka idén att sjelf såga och hugga sin ved under
sommaren. Han höll också modigt ut med denna
styfva och för en skrif- och räknekarl skäligen
ovanliga motion, och det hela Juni månad och en god
bit in i Juli; men när rötmånaden kom och värmen
började bli allt mera tryckande, fick han med ens
klart för sig att hjertåkomman var betydligt på
återgång, och att han derför mycket väl kunde spara
sina armar för ett mera intellektuelt arbete och inte
längre gå i vägen för kroppsarbetarne. Han vände
sig derför först till en af drängarne på gården med
förfrågan, om inte denna skulle vilja åta’ sig att om
kvällarne efter slutadt arbete förse hans hushåll med
det erforderliga brännmaterialet; men denne, som hade
fästmö i granngården, ursäktade sig med att han inte
hade tid och rekommenderade i stället torpargubben
nere i Alglintan, som han trodde nog skulle ha lust
att »slinka öfver» emellanåt och »spinta sönder» några
pinnar.
Torpargubben tillspordes också mycket rigtigt;
men sedan han funderat ett par dar, svarade han att
han inte kunde åta’ sig saken, dels derför att han
var låghalt just efter famnhuggning för några år se’n,
en vinter, dels derför att han hade ett par skötlängor,
som han brukade lägga om kvällarne för att skaffa
sig litet strömming att salta till vinterbehof; men
gubben trodde nog att Brand-Petter skulle åta’ sig
saken, för det var en rigtig huggare, det — och när
han hade slutat bryta mark om lördagarne, så kunde
han nog på kvällen raska itu så mycket så det räckte
för hela veckan.
— Ja, men hvad är det för sorts karl, den der
odlarn? — frågade kamrern, som delade den tysta
misstron emot mannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
