Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ”BRAND-PETTER.” Historien om ett öknamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vrede. Gummans gråsprängda hår låg alltid i en lock
nedkammadt på ena sidan af pannan, och om den
locken någon gång råkade i olag, kunde man se
skymten af ett ärr, som gumman då sjelf förklarade vara
märket efter ett fall utför en trappa; men som
skvallret i staden tillskref den besinningslöse mannens vrede,
hvilken varit nära att kosta hustrun lifvet.
Huru med detta förhöll sig kunde dock ingen
med visshet säga, då ingen af de båda makarne af
lätt förklarliga skäl ville röra vid den ömtåliga saken,
men det säkra är att efter den betan stäfjade den
lille mannen sig så mycket han förmådde. Mot hustrun
bröt hans elaka lynne aldrig mera ut, och mot
dottern ännu mindre. Henne tvärtom kelade han med.
För henne fans ingenting godt, ingenting grannt,
ingenting rikt nog. Redan från det hon var en tolf,
tretton års flicka skulle hon ha’ sitt eget rum, sin egen
tjenarinna, sina egna fickpenningar, rundligt tilltagna
som för en fullvuxen dam. Hon skulle lära språk,
musik, handarbete, finare matlagning; hon skulle
studera konsten att vara värdinna, att kunna duka ett
festbord, föra en konversation enligt alla konstens
reglor — hon skulle med ett ord kunna allt hvad
hans hustru och han sjelf aldrig velat eller aldrig
kunnat lära sig, och lika litet som han ville se ett
damkorn på hennes möbler eller en skrynkla på
hennes drägt, lika litet ville han att en enda liten
stym-melse till försakelse eller bekymmer eller ouppfyld
önskan skulle grumla hennes lyckliga tillvaro. Hon
fick allt hvad hon pekade på, och ville hon inte,
trött som hon var af lättheten att få en nyck
tillfreds-stäld, peka på något, så pekade han sjelf på det
dyrbaraste han kunde få tag i.
Hans kärfva ömhet mot hustrun och sonen
förbyttes i den vekaste eftergifvenhet, när det gälde
flickan. Om det var det att hon både i sätt och
lynne och utseende var en komplett motsats till dem
Sjelfva, eller om det var ett oemotståndligt behof af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
