Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickan med grafkransarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ifall han fortsatte sitt regellösa lif, så hade han högst
tre år att lefva. Han svarade mig, att han var för
gammal att ändra lefnadsvanor, och att han, mig till
trots, skulle lefva lika länge som jag. Du har själf i
dag sett hvem som hade rätt, och skulle det falla dig
själf in att en dag rådfråga mig som läkare, så ser
du, att det är bäst att lyda mina ordinationer. Det
var för resten en ganska egendomlig sjukvisit jag den
gången gjorde.»
»Hur så?»
»Åjo, du kan själf få höra. Vi ä’ ännu bara vid
Klarabergsgatan, så jag kan ha tid på mig att tala
litet om den. Det kom sig egentligen så, att jag
var tillkallad af kommerserådet, som började på att
inte vilja trifvas här längre — något som man då
inte precis kan undra på, när man vet, hur han
kujonerades af fru kommerserådinnan. En dag, medan
jag var uppe hos gubben, kom unga friherrinnan dit
på besök; jag presenterades för henne, och hennes
fru mor sade, att hon nu gärna kunde tala vid mig
litet om deras ’kära baron’, som han alltid kallades
af svärmodern. Unga frun tycktes tämligen förlägen
vid det talet af modern; men icke desto mindre kom
hon sig slutligen för med att tala om mannens hälsa,
och att den icke var mycket att skryta med, samt
att han troligtvis hade något inre lidande, som
förtärde honom. — Jag som visste, att det inre lidandet
hade ganska tydliga yttre orsaker, sade naturligtvis,
att jag måste se den sjuke för att ställa någon säker
diagnos öfver det onda — jag tänkte, det kunde alltid
vara lustigt att se kräket, hur han hade det ... jag
hade ju egentligen inte sett honom riktigt sedan den
där eftermiddagen utanför Bellmansro, och då tycktes
han vara nästan mer än välmående. Unga frun skulle
således förmå honom att skicka bud på mig, ty hon
själf vågade inte ta på sitt ansvar att jag kom. ’Han
tycker inte mycket om herrar läkare’, upplyste hon
med ett matt smålöje, som talade om mera själströtthet
än man i allmänhet plägar känna vid nyss fyllda tjugu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
