Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besynnerlige herrn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
just. Får väl se, när jag kommer ner i hörnet ...
kanske att julaftonen till ära, herrarna ä’ så goda
och titta hitåt.»
Och så var det verkligen. Midt utanför det så
kallade »Landbyska verket» stod verkligen en konstapel
och tittade mycket förnumstigt upp åt gatan till Träsket,
därifrån något gräl hördes. Den besynnerlige herrn
rörde sakta vid hans axel, och i det konstapeln vände
sig om, gjorde han genast honnör, och det lika artigt,
som om han stått framför själfva öfverståthållaren.
»Hör nu konstapeln, var beskedlig och gå ett slag
uppåt Västra gatan till n:r 34; där bor en stackars
sjuk kvinna med ett barn, en flicka på en sju eller
åtta år ... och det är någon, som skaffat dem litet
mat och ved i kväll ...»
»Jaha, jag förstår,» svarade konstapeln, i det han
gjorde ny honnör.
»Men midt emot i portgången bor någon, som
kanske kunde få lust att dela med de stackarna.»
»Vänta litet ... trettiofyra ... till vänster i
portgången?»
»Ja, alldeles.»
»Åhå, nu vet jag, där bor en gammal markatta,
som heter Hindell ... och hon har folk, som bor inne
hos sig.»
»Just den är det ... nu kommer jag ihåg hvem
rösten tillhörde ... håll ögonen på dem litet, så kan
den där, som hjälpte mor och barn, vara lugn för
dem till i morgon.»
»Jaha vaserra, jag ska gå upp och säga Hindellskan
några ord i förbigående, så den där som hjälpt de
stackrarna,» fortsatte konstapeln i det han blinkade
slugt på ena ögat, »kan vara alldeles trankil.»
»Tack, tack,» svarade den besynnerlige, i det hans
ena hand stack fram under kappan, och närmade sig
konstapelns, hvilken gjorde en häftig rörelse, som om
den knutit sig om något, hvilket den icke gärna ville
förlora, medan andra handen låg stadigt kvar vid
schakåskärmen till en den mest vördnadsfulla honnör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
