Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Besynnerlige herrn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
försökte klappa på det förstelnade hjärtats portar och
bedja honom försona ett ungdomsfel; — nej, det blef
den besynnerlige herrn själf.
Under dessa år såg man honom hvarje dag i sin
egendomliga dräkt och med den lika egendomliga
gången styra af till det lilla huset borta vid Surbrunn,
där den gamla vaktmästaränkan ännu bodde, lika
godmodig, lika kry och välvillig som förr. Under hennes
moderliga och under den besynnerlige herrns faderliga
och vänliga beskydd uppväxte lilla Maria småningom
till en blomstrande och fager ungmö, som snart
lofvade att rikligen belöna de omsorger, af hvilka hon
omgifvits. Hon blef glad och frimodig till sinne och
hjärta, och om barndomens stormar och olyckor lade
ett litet skimmer af vemod öfver de ungdomliga dragen,
så blef hon därigenom endast så mycket behagligare.
Det skadar aldrig ett vårlandskap i morgonbelysning,
att det ligger ett lätt töcken öfver de lysande
färgskiftningarna — det höjer tvärtom stämningens poesi.
Så var det också med Maria. Hon var en rikt begåfvad
natur, och isynnerhet hade hon en stämma och ett
musikaliskt sinne, vid hvilka hennes besynnerlige
beskyddare fästade stora förhoppningar.
»Hm, hon blir en utmärkt sångerska!» sade han
ofta för sig själf, då han satt i det lilla rummet, och
hörde henne vid det hyrda pianot sjunga våra vackra,
vemodiga folkvisor, »jag tror jag kan vara lugn för
hennes framtid. Konstens väg är i våra dagar en
säker väg till oberoende och aktning. När jag går
bort, skall hon icke behöfva sin ovärdige far.»
Och den besynnerlige herrn sparade inga kostnader,
ingen omtanke, för att gifva sin skyddsling all den
utveckling, hvaraf hon var i behof. Också kunde en
fader icke vara mera älskad, ja afgudad af sin dotter,
än han var det af Maria. Den gamla kvinnan, som
hon, enligt sitt barnsliga beslut, den dag då modern dog,
kallade mormor, sade många gånger till de få gummor,
som då och då besökte henne för att prata bort en
stund vid en kopp kaffe, att hon icke kunde begripa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
