Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kråk-Matts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var just ingen som ville veta af Kajsa-Stina,
sedan det hände henne; inte så mycket för att hon
skaffat sig en pojke — det är man inte så värst
nogräknad med ute i skärgården — utan därför att
hon inte ville skiljas vid honom.
»Människan kan väl vara golik i och för sig själf,»
menade bönderna; »men inte kan en väl ta’na med
tocke där påhäng! Ville hon bara lämna bort
pojken, så!»
Men se, det ville inte Kajsa-Stina »på villkor»,
som det heter därute.
Och det var inte långt ifrån att både gossen och
hon fått svälta ihjäl, när Mattias — han hette inte
»Kråk-Matts» då ännu — en vacker kväll kom
knogande upp till backstugan, där hon fått husrum hos en
gammal änka, som varit god vän till hennes mor och
som var lika fattig som hon själf.
Kajsa-Stina såg honom komma uppför gångstigen
med en korg på armen, och hon visste rakt inte hur
hon skulle bete sig vid det mötet. Hon hade klart för
sig att Mattias tyckt smått om henne, innan skepparn
kom, och därför skämdes hon värre för honom än för
någon af de andra.
Hon höll just på gifva gossen bröstet, och som hon
inte kunde komma undan, nöjde hon sig med att vända
sig om på pallen och vända ryggen mot dörren.
»Kommer det främmat, eftersom du snor dej?»
frågade änkan, som såg litet illa.
»Ja, det såg så ut,» svarade Kajsa-Stina och blef
röd som en blod både i ansiktet och om halsen.
I detsamma tog Mattias i dörrklinkan och klef in.
»Guss fre’!» sade han och stannade innanför
dörren, tittade framåt rummet och kunde väl ungefär
begripa hvad Kajsa-Stina gjorde, eftersom han också blef
som en drypande blod i synen och harklade två gånger
och spottade en, innan han fortsatte: »jag kommer
väl inte omakligt på någe’ vis, heller?»
»Jesses då, tror jag inte rakt det ä’ Västerholm!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
