Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, en riktig satgubbe!» interfolierade
gradpasseraren.
»Han påminner mig så lifligt om en gammal apotekare
i Askersund, som jag kom till som pojke,» inföll
provisorn säfligt och långdraget som vanligt; »det var
en barsker herre, ska ni tro. Jag minns särskildt
första gången jag skalle breda häftplåster ...»
»Tyst nu med ditt hvita plåster, och låt oss höra
fortsättning på historien!» sade Kron, som aldrig lät
provisorn få berätta sina historier till slut.
Denne tömde i förargelsen ett glas till botten och
Hult fortfor:
»Min farfar var hvarken hjärtlös eller någon
kanalje ... han var helt enkelt af det forntida
mannaslaget, de där, som inte tålde något klemande med
känslor och som aldrig ville visa att de hade någon
svag sida eller sårbar punkt. Han hade själf blifvit
på det sättet uppfostrad af sin far, och förstod inte
något annat. Den nya tidens sed att uppfostra med
lämpor, och låta kärleken mellan far och barn vara
den enda ledaren, den fattade man inte då. Och om
också mycken sträfhet och hårdhet därur hade sin rot,
så undvek man också mycken svaghet, och ofta lämnade
den gamla tidens fäder vida mera själfständighet
och kraft i arf åt sina söner, än vi kanske en gång
komma att göra åt våra. Min farfar gick ibland för
långt i sin stränghet, men hade farmor fått råda
ensam, så är det troligt, att sönerna blifvit mera
bortklemade, än som varit nyttigt för deras vidare
fortkomst i världen. Emellertid höll den där sist omtalade
sträfheten på att kosta min farmor lifvet, ty hon
sjuknade af sorg öfver sin yngste sons bortfärd från
hemmet. Farfar sade enligt sin vana ingenting; men
en dag, när doktorn hade förklarat, att det såg
betänkligt ut med hustrun, spände han för sin gamla
schäs, satte sig upp i den, utan att säga ett ord, och
for direkt till Skara, tog utan vidare omständigheter
far min med sig hem och släppte honom in i sjukrummet
till modern, som efter den betan kom sig igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
