Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det bästa af allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvarför inte? Du är lätt på hand, Elin, och kan
gärna få hjälpa mig om du vill.»
»Ja, hjälp honom du, barn! det kan nog behöfvas,»
sade farmor med en egendomlig, på en gång glad och
fuktig blick på sonen och den unga flickan — och
därpå gick hon långsamt in i stugan och såg sig om på
tröskeln med en ännu gladare blick än förut.
Och på det sattet hände det sig, att min far om
några ögonblick befann sig på knä i en trädgårdsgång
midt emot en ung, vacker flicka, som låg på knä
liksom han, och inte längre ifrån honom, än att deras
händer ibland snuddade vid hvarandra, när de kappades
om att plocka upp ett ogrässtrå ifrån sängen.
Samtalet var i början just inte mycket lifligt, men
slutligen tog det upp sig så där tämligen. Min far
undervisade Elin om ogräsens namn och natur, och hon
å sin sida talade om sin far och deras lilla hushåll
där hemma. Men bäst som det var, så uppgaf hon ett
litet rop, hon hade bränt sig på en större nässla, som
innästlat sig bland rödbetorna, och i det hon halft
småleende, halft gråtande sträckte fram sina små runda
fingrar åt min far, ropade hon hastigt:
»Blås på dem! Aj, den stygga nässlan, hvad det
svider efter den!»
Och min far tog fatt i den lilla handen och
började blåsa af alla krafter. Men det sved lika mycket
ändå, och då visste han i sin enfald inte bättre än att
föra den lilla händen till sina läppar och andas på den
för att lindra svedan. Men — sådan är kärleken —
innan han visste ordet af, hade andningen förbytts i
en kyss på handen, och när farmor efter en god stund
kom ut, så låg samtalet alldeles nere och af kyssen
på handen hade i stället blifvit en kyss på Elins rosiga
läppar, och det till på köpet en kyss, som aldrig tycktes
vilja taga slut. De unga tu hade funnit hvarandra,
skolmästartvånget hade tagit till flykten, och min far
var lika ung och tokig, som någon tjugutvååring i
världen. Han tycktes aldrig vilja släppa lilla Elin ur
sin famn, och när farmor med glädjestrålande blickar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
