Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Greta, som satt där hemma, och pi drängen, som hade
gifvit sig af hemåt, för att hon inte skulle behöfva vara
ensam. Det var inte utan att han skämdes litet smått
för att han låtit öfvertala sig att stanna kvar och litet
emellanåt gick han till fönstret för att titta på vädret.
Men så började de andra tala om skatterna och nya
väg-hållningslagen, och fast det egentligen inte vidkom
Österberg, som bodde så långt ut till sjös, kunde han ändå
inte låta bli att höra på och att också deltaga i samtalet
och på det sättet glömde han sig kvar där inne ett par
timmar och drack ett halft glas mer än han skulle velat.
När han nu kom ihåg sig och skulle ut för att se hur
det stod till med väderleken, mötte han mor Janson i
farstun, när hon kom ut från det öppna köket, där det fräste
och stekte och osade julmat i långa banor.
»Hvart ska Österberg ta vägen som längst?» frågade hon
fryntligt, i det hon motade honom med kaffepannan i hand.
»Å jag ska bara sta* och titta om Grålle ett tag!»
svarade Österberg.
»Lå bli det,» svarade mor Janson, »för jag ska
säga, det ä* ett hundväder där ute, så Gud sej föibarma!»
»Hvad säger mor Janson?» ropade Österberg, sköt
henne tämligen ovärdigt åt sidan och skulle öppna dörren,
som gick utåt Men det var inte det lättaste, och när
han väl fått upp den på halfspänn, kom en vindstöt
farande med en hel snödrifva, som slog honom midt i
ansiktet, och dörren flög igen med en fart, som satte
Österbergs näsa i fara.
Ovädret hade brutit ut med en styrka, som endast
den kan föreställa sig, hvilken en gång i sitt lif varit ute
för en snöstorm på slättmark eller på den isbelagda sjön.
Det hven och yrde och pep och smällde i tak och
skorstenar, som om alla nattens och mörksens furier varit
lös-släppta på en gång, och trots sin lugna skärgårdsnatur
kunde Österberg inte återhålla en känsla af isande
förskräckelse, som kom honom att utropa:
»Jäklar anacka! Att jag skulle låta öfvertala mig te
stanna! Tänk om Pålson ä* ute i det här, han som inte
hittar någe’!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
