Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<ett par yllestrumpor till och tassade af uppför trappan för
att se hur det var med honom. Men när hon kom in i
rummet och fram till sängen, såg hon att han sof, och så
gick hon tillbaka ned igen lika tyst som hon kommit.
Fram på middagen klädde hon på sig så mycket
varmt hon kunde och gaf sig af ut för att se, om inte
mannen och dottern skulle komma. Hon gick ned till
jnotbron, vadande i den djupa snön och tittade ut åt
fjärden. Det blåste ännu tämligen hvasst, och den lösa snön
yrde upp ifrån marken på vägen dit, men där nere, där
det var lä af den höga udden utåt sjön, såg hon
underliga gropar i snön, gropar som yrsnön inte hunnit fylla,
och emellan dem långa fåror, som om något stort djur
tumlat där ömsom och ömsom släpat sig fram i nyckfulla
krokar, så tumlat omkull igen och lämnat märken efter
sig nästan i ringar. Medan hon undrade öfver detta, och
det slutligen flög i henne att det kunde vara spåren efter
Pålson och hans vandring i den bitande snöstormen, hörde
hon ett muntert gnäggande, och när hon tittade upp och
utåt viken, såg hon Grålle, som i rask fart kom
springande, så att snön yrde om honom där ute på isen, och
vid en krok som han gjorde såg hon också att både
österberg och Edla voro med.
»Nå, Gud vare tack och lof att di ä’ hemma!»
utbrast gumman och viftade med schalhörnet allt hvad hon
förmådde; »kan man nu bara få Pålson på benen med,
så ska det väl ändå bli likt jul, fast det ä’ på sista
be-.slute\»
Snart körde åkan upp på stranden bredvid bron, och
idet första Österberg sade, när han stannade midt för
hustrun där nere, var:
»Ä* Pålson hemma, du Greta?»
»Ja då, nog ä’ han hemma, käraste du... men hur
han har kummP hem, det...»
»Ja, det får vi språka om se’n!» ropade Österberg
och drog ett djupt andedrag af tillfredsställelse; »jaså, så
han ä’ hemma! Den förbaskade envetingen, som skulle
gt sig åf i ett så’nt väder!»
»Det var ju för mors skull!» sade nu Edla med ovan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
