Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ljuset på lifvets middagshöjd, att skratta åt den, som med
huttrande omsorg drar pälsen om sig nere i dalarna, där
skuggan redan faller tung och fuktig, och därvid icke bryr
sig om hur den ser ut eller hur den beter sig; men det
är mycket mera svårt att själf åldras med behag, och bära
jde ungas öfvermod med jämnmått och tålighet. Ty de
unga äro ett grymt släkte; om de visste huru många hvassa
pilar de med sitt klingande löje måtta mot de gamlas
skrynkliga hud, så skulle de skratta litet mindre och vara
litet (mindre stränga, när skrattet föder bitterhet hos henne,
som är föremålet därför.
Men det finns ett annat slag af gamla kvinnor, som
hafva fyllt sin bestämmelse som makar och mödrar, och
som, sedan maken lämnat dem för grafvens ro, och barnen
flugit ut ur boet för att själf va med eget arbete bygga
sig nya nästen, sitta ensamma på gamla dagar och njuta
af en lugn hvila efter den trägna mödan, skapande
omkring sig en ljus och blid eftersommar, fastän vintern
redan borde vara inne. De äro lefnadsglada, älskliga väsen,
dessa gummor, hvilka bära mormodersnamnet som en
he-dersprydnad, äfven om barnbarnen äro långt borta, och
som ofta nog ännu äro så rika på oanvänd ömhet och
kärlek, att de gärna omhulda helt och hållet oskylda, endast
af behof att skydda och hjälpa. iMången gång äro de
originella nog, dessa präktiga gummor, och det finnes hos dem
komiska drag åt hvilka man drager på munnen, på samma
gång man har en tår i ögat åt deras hjärtas godhet,
hvilken bryter sig fram på tusen sätt, fastän den ofta nog
delar allt mänskligts öde, att falla med sina gåfvor på
otacksamma och oädla skyddslingar. Det är en sådan
gammal präktig gumma, den jag en gång, i ett viktigt
skede af mitt lif, träffade på min vag, som jag här vill
söka skildra. Hon har länge sedan utbytt sitt trefliga och
fridfulla hem här på jorden mot det ännu fridfullare under
torfvan på kyrkogården; men om, som jag tror, hennes
vänliga ande ännu blickar ned till dem som hon i lifvet
omfattade med så mycken godhet och välvilja, så skall
hon visst icke harmas öfver att jag här söker måla hennes
bild, med alla dess dagrar och skuggor. Dagrarna voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
