Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då Skeppsholmsbron och kyrkan äfven fattade eld och
förstördes.
Fick man henne att tala om dessa och snarlika
händelser, då var gumman i hög grad både intresserad
och intressant. Hon började då alltid med något minne
från sitt eget lif som på något sätt sammanfogades med
det större minne om hvilket hon talade, och det var med
ögonen riktade på en och samma fläck och skakande på
sitt åldriga hufvud, som hon berättade hvad hon upplefvat.
»Jag minns så klart och tydligt när Dramatiskan brann
... min yngsta gosse låg just sjuk och jag satt och grät
vid sängen, för han var mycket illa däran utaf samma
bröståkomma, som tog bort honom ett par år därefter —
då jag hörde det första klämtslaget från Katarina kyrka.
Vi bodde den tiden på Katarina östra kyrkogata, där
naturligtvis alla skeppare skulle bo, för att komma åt att se
strömmen från sina fönster, och jag sprang ifrån gossens
säng och fram till fönstret, och aldrig glömmer jag den
synen jag då såg. Hela strömmen, staden, slottet och
Skeppsholmen voro upplysta som af den grannaste
illu-• mination, och lågorna stodo högt ut öfver de fyra
tornspetsarna på huset. Gossen min vaknade utaf skenet från
branden och blef så förskräckt, så jag trodde han skulle
få slag... och jag måste ta och bära honom till fönstret
för att han skulle bli säker på att det inte var huset
bredvid, som han trodde, för han yrade allt litet, ska jag säga.
Och Gud vet om inte den förskräckelsen gjorde honom
feodt, för dagen därpå var han bättre och inom några
dagar var han uppe ur sängen igen. Ja, det var en faslig
eld, och så många stackare som blefvo innebrända se’n.
Och flera hade blifvit det, om inte Lars Hjortsbei^g, Gud
signe honom, hade varit så lugn, så att publiken inte trodde
Satt det var någon fara på färde. Ja, se Lars Hjortsberg,,
det var en aktör det! Jag glömmer honom aldrig i
Gref-Varna Klingsberg, och i Bildhuggaren eller Ondsinta
ku-strun sedan! Det var alldeles omöjligt att låta bli och
skratta åt honomx hur ledsen man än var. Och min äldste
son började redan då att, så ofta han kunde, gå på
spektaklet och ville alltid ha mig med sig förstås, och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
