Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en bra karl och en duktig karl, nu tycker jag att det
är bäst som det är.»
»Om du bara kunde följa med oss, fatter,>> hviskade
jag i hans öra, »att lämna dig ensam nu, är det enda
som grumlar min lycka.»
»J0» jag skulle just ta mig fint ut på sjön!» sade
min far kärft, i det han tittade åt andra sidan; »nej kära
Miken, landtkrabba har jag varit och landtkrabba ämnar
jag bli; jag vill ha fast mark under fotterna, annars ger
jag det tusan.»
Min far hade bjudit tillsammans alla sina vänner för
att fira bröllopet, och Qustaf hade också bjudit några af
sjökaptenerna i hamnen, och det var den dagen en ståtlig
middag och en ljudelig fröjd i mitt gamla hem, som jag
nu skulle lämna. Jag glömmer aldrig när kvällen kom,
och brudparets skål föreslogs af en gammal
Gottlandskap-ten, och när vi sedan i den vackra och ljumma
sommarnatten gingo i procession ner till min mans fartyg, på
hvilket besättningen stod uppställd vid landgången oéh
emottog oss med ljudliga hurrarop. Och sedan min fars
sista omfamning och gästernas välönskningar och
skämtsamma anspelningar, — dem jag egentligen kommit ihåg
sedan, ty då var jag för upprörd och lycklig på en gång
för att höra eller förstå dem.
Åtta dagar därefter stödde jag mig lycklig och glad
mot min mans arm vid styrhjulet på briggen Fortuna —
så hette hans första fartyg — och såg med
barnakärlekens tårar i ögonen huru min fädernestad allt mera sjönk
vid den töckniga horisonten, medan Fortuna för fulla segel
och god vind satte af utåt den stora, landlösa Östersjön;
jag skyndade in i kajutan för att inte folket skulle bli
vittne till min svaghet, och när Qustaf efter ett par
ögonblick kom efter mig dit, flög jag, ännu gråtande, i hans
famn, mer än nånsin kännande att han nu var mitt allt
i hela världen. En varm kyss och några vänliga ord
tröstade mig snart, och den friska vinden och det nya uti
att vara ute på hafvet, gjorde äfven sitt till. Inom kort
var jag glad igen,, och jag kunde inte annat. Ty att vara
en ung, älskad och god sjömans hustru, att få med honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
