Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara
en dikt, så full af poesi och glädje, att man tycker sig af
en enda stund hafva nog för ett helt återstående lif? Nej,
det är till och med inte underligt att minnet däraf gör en
gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att hon
sitter och svärmar därom inför de unga, som inte kunna
följa hennes svärmeri, därför att de inte kunde tänka sig
att hon en gång varit ung som de!»
Gumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på
detta sätt slutade sin berättelse, och minnets återsken öfver
hennes åldriga anlete tycktes utplåna skrynklorna och
jämna dragen, så att hon, där hon satt i det klara
lampskenet, såg ung och leende ut som en tjugu års flicka.
Man behöfde icke mycket fantasi för att så kunna tänka
sig henne, lika litet som man behöfver något öfvermått
däraf för att en klar septemberafton, då den nedgående
solen sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och
ängar, kunna drömma sig tillbaka i själfva
vårsprick-ningens timmar, då färgerna äro lika lifliga som på hösten.
Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla
kretsen omkring gummans tebord. De båda förlofvade sutto
med hvarandras händer fast omslutna, och blickade in i
hvarandras ögon, där de för tillfället hade hela den värld,
som kunde intressera dem; jag såg! å min sida oafvändt
på den gamla, som mot sin vana nu alldeles tycktes hafva
glömt att någon annan än hon fanns i rummet. Efter en
stund förändrades uttrycket i den gamlas anlete, hennes
läppar darrade och jag hörde henne sakta hviska den
kristliga sorgens härliga trösteord: »Herren gaf och Herren
tog, välsignadt vare Herrans namn.» Ett par tårar rullade
sakta ner utför hennes fårade kinder, och efter några ögon*
blick steg hon stilla upp och gick in till sig utan att säga
ett ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet till
dörren, och då det var alldeles tyst därinne, blef jag orolig
för gumman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd,
att hon möjligen funnit sig illamående. Jag öppnade sakta
dörren och såg då den gamla stå vid sin byrå, försjunken
i betraktande af ett föremål, som alltid stod där öfverhöljdt
af en glaskupa och därofvanpå ett tjockt flor, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
