Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komikern mot sin vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
högsta belöning som publiken har i sin makt att gifva?
Och skulle denna belöning komma honom till del för
något, som han i sjelfva verket ansåg för en förnedring,
ett prisgifvande af det bästa inom honom — hans
kärlek för det djupa, det storslagna i den konst åt hvilken
han ville egna sitt lif? Var det sålede verkligen ödets
mening att han, som brann af begär att framställa de
mörka lidelserna, de dystra passionerna, de
himmelstormande begären i en förvillad men rikt utrustad
menniskosjäl, skulle omskapa sig till en pajazzo, som
med sina öfverdrifna krumsprång in på de burleska
upptågens allmänningsmark skulle narra obildade och råa
menniskor till att gapskratta åt osmakliga upptåg?
Var det konstens uppgift? Var det den framtid
han hade drömt sig? Med långa och oroliga steg kom
han ned åt den sida af staden der det gamla slottet
ligger på sin trädomslutna kulle, fullt af sina rika minnen
från flydda tider, fulla af storm och oro. Han tyckte,
när han såg det stå der i höstmorgonsolens belysning,
att det rent af liknade honom sjelf! Klumpigt,
oansenligt till sitt yttre, utan all slags arkitektonisk skönhet,
hvad gömde det dock icke inom sig! Hvilka hjeltar
hade det icke hyst, hvilka stormiga tider hade det icke
skådat, hvilken herrlig monolog skulle det inte kunna
hålla för sin lyssnande publik, de lummiga holmarne,
den blåa viken och den nyvaknade staden!
Och tänk, om det nu i stället skulle ställa sig på
hufvudet och försöka narra dem att skratta? Fy! fy!
så ovärdigt det vore den gamla Wasaborgen, — tragöden
från de stora tiderna — från striderna mellan
Engelbreckt och de dansksinnade fogdarne, från
sammandrabbningen mellan Gustaf Wasa och Hans Brask, den
stolte Linköpingsbispen, från så många minnesvärda
händelser i den förflutna tidens historia!
Bäst som han gick der nedanför det gamla slottet
och drömde om alt detta, väcktes han ur sina fantasier
af ett argt: »Se opp då, och klif inte rakt på en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
