Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komikern mot sin vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en egendomlig figur, denne Hamlet, som
den rutinerade landsortsdirektören, hade för vana att
framställa. Man må icke tro att den var allt igenom
förkastlig och värdelös, denna framställning. Tvärtom,
den hade många goda moment, ja ett och annat till och
med, som var förträffligt! Men det saknades enhet i
mångfalden, det var ett oupphörligt stigande och fallande;
oförmedlade öfvergångar från den vildaste rusning till
den slappaste färglöshet, och framför allt, en ihålig
deklamation med det mest suveräna aktörsförakt för
rigtiga tonvigter och naturliga tonfall. Det var i
synnerhet en sak som direktören aldrig försummade att
framhålla, och det var att Hamlet spelade galen. Det är
visserligen sant, att han var både för gammal och för tung
att hoppa öfver stolar och bord, som man redan sett
andra prinsar af Danmark göra; men så hoppade han
i stället så mycket mera ogeneradt öfver rim och reson,
och spelade sin galenskap så att kulisser och fonder
sväfvade i ständig fara för att få fallandesjuka, medan
hans medspelande på samma gång fingo akta näsor,
öron och liktornar så godt de kunde. Han sväfvade
i flera af de vigtigaste scenerna så på gränsen mellan
det sublima och det groteska, att det var omöjligt att
säga när han hade foten på det ena eller det andra
området, och ändå var det med den ärliga öfvertygelsens
inneboende värma som han höll sin straffpredikan för
skådespelarne, utan en tanke på att han sjelf ögonblicket
förut så »otäckt hade härmat menskligheten!»
Den gamle William! hvad han ändå var för en
spjufver! Midt i denna, den för öfverdrift kanske mest
af alla hans roller lämpade uppgift, lägger han som
sjelfgissel och straff, dessa enkla, klara och allt
uttömmande regler för skådespelarens hela svåra och herrliga
konst, denna maning till det gyllene lagom, som så sällan
kan uppnås, denna dom utan nåd öfver dem som
»öfverdrifva sjelfva öfverdriften».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
