Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Elden i den stora gustavianska spiseln flammade
upp ett tag, medan falaskan som små gråhvita spöken
hoppade och dansade öfver den röda lågan, till dess den
slutligen gaf sig af upp i skorstenen, der en vindpust
lät höra sig, liksom ett aflägset eko af den nyss
förklingande trumpetstöten, och trogen sin ekonatur,
skärande sig äfven den, just när den drog sig tillbaka till
de högre regionerna med askpartiklarne i sällskap.
Derpå började flygeln borta i hörnet liksom af sig
sjelf spela en gammal »pas de rigodon»; men på ett
egendomligt, knäppande sätt. Locket var igenslaget och
det var inte tangenterna med sina hamrar som snuddade
vid strängarne. Det var som om någon suttit inuti
instrumentet och med en penna eller en stålspets rört vid
sjelfva strängarne, framlockande på detta sätt en
stackerad, dämpad, melankolisk serenad som svarade
förträffligt till halfdunklet i rummet och till den siratliga,
gammalmodiga dansen. Det låg någonting trollskt,
drömmande, fantastiskt i hela musiken. Det var som om man
på långt håll hört den fulltoniga klangen af en hel
orkester, fastän den var så långt borta att örat endast
kunde uppfatta den som en försvinnande, melodisk suck,
hvilande på underlaget af en säkert pointerad rytm, som
gaf karaktär åt det aningsfulla i förnimmelsen.
Emellanåt växte tonerna litet, som om en vindstöt fört dem
närmare, derpå saktade de af igen och blefvo slutligen
nästan ohörbara, medan rytmen snarare kändes en hördes,
och slutligen knäppte det till ett fulltonigt akkord, som
om alla strängarne på en gång berörts af osynliga
andehänder, ett akkord som återljöd så länge i det tomma
rummet att man hade kunnat tro det tonerna jagat
hvarandra i alla vinklar och vrår, och att ansträngningen
under jagten gjorde dem allt mattare och mattare, till
dess de slutligen helt och hållet maktlösa föllo ned i
hörnet borta vid dörren.
Ett ögonblick derpå hördes en hviskning borta vid
södra fönstret inne i sångrummet:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
