Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En spillra.
1.
Säkert har en och annan af er, mina läsaré, någon
gång stått vid stranden af hafvet, dagen efter sedan en
stickande storm lagt sig, och med förvåning och nöje
betraktat den spegelklara vattenytan som endast sakta
höjt och sänkt sig för en utifrån kommande dyning, som
med långsamt af tynande suckar rullat fram mot stranden,
spolat öfver de glattslipade stenarne eller den i vattrade
vågor uppkastade sanden och sedan sjunkit tillbaka så lätt
och så tyst, som om den velat h vis ka till den tjusade
åskådaren:
— Ser du bara, huru mild jag kan vara? Ser du
hur mjukt och hur lent jag kan famna den strand som
jag piskade i går under vildt raseri? Märker du hur
jag vill försona?
Och hur girigt har man då icke insupit den friska
sältan derutifrån de stora rymderna, hur lugn och
harmonisk har man icke känt sig inför denne kufvade jätte,
som nu återspeglar en solklar himmel med små, lätta,
gullfransade molntappar, de enda qvarlefvorna af de
tunga, nattsvarta skyar, som i går jagades af stormens
tjutande andedrägt in öfver landet, tyngda af vatten,
fylda af elektricitet och utgjutande sig i smattrande
skurar öfver törstiga fält och ängar. Hur har icke
bröstet vidgat sig, tankarne klarnat, känslorna renats inför
detta möte med det oändliga och huru outsägligt litet
har man icke inför detta speglande, omätliga haf, funnit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
