- Project Runeberg -  På ömse sidor om ridån. Minnen och bilder ur teaterlifvet /
230

(1888) [MARC] Author: Frans Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Ja, men kände ni inte något inre behof att se
era barn? Sade inte ert hjerta er . . .

— Hvasa? — afbröt han hastigt med förvånad
min, i det han upprepade det frågande utropet ännu en
gång; — hvasa — inre behof? Mitt hjerta? — Tror
ni kanske på blodets röst, som det så vackert heter i
alla borgerliga skådespel? — Det gör inte jag — jag
tror bara på en sak i det fallet, och det är vanans
makt. Ar man van att ha’ sina barn hos sig, så fäster
man sig vid dem, utom när de skriker och behöfver
nya skodon, — är man inte van att se dem, så bryr
man sig inte om dem, det är min tro! Men det der
ska’ vi inte fördjupa oss i — låt oss återgå till mitt
teaterlif, som ännu några år fortfor att bereda mig
triumfer och att förstöra mig på samma gång!

— På hvad sätt då? — frågade jag, i det jag

såg en skugga af alvar flyga öfver hans nyss, när det

var fråga om hustrun och barnen, helt och hållet
känslo-lösa ansigte.

— På hvad sätt? Det var också en fråga! —

svarade han i det skuggan försvann igen, och han åter

blef den samme som förut, — på det sättet
naturligtvis, att jag nötte ut mig, att jag behöfde stimulera mig
för att hålla krafterna uppe, och att det der
stimulerandet slutligen blef en tyrannisk vana, som jag inte
kunde motstå! Det var den tiden ganska vanligt vid
landsortsteatern att hvar och en satt med sin toddy
framför sig invid spegeln, när man satt och grimerade
sig — det gjorde de andra! Hvarför skulle inte jag
göra så med? Och som jag altid ville vara ett strå
hvassare än alla de andra, så hade jag en på hvar sida,
och efter ett par år var det vanligt att jag drack tre,
i synnerhet om jag hade långa roller, och det hade jag
ju altid! — Det var jag som fortfarande spelade
första fiolen vid alla de trupper der jag var engagerad,
och då hade jag ju hvarken tillfälle eller orsak att
minska qvantiteten af mina stimulerande medel! Lägger

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 01:31:43 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fhposor/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free