Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
uppe, där Alrik tillbragt natten och där han nu vaknade
ur sin tunga sömn, reste sig upp på ena armbågen och
tittade på klockan, som låg bredvid honom på nattduks*
bordet.
»Redan half tio!» — mumlade han för sig själf
och var med ett språng uppe ur sängen, skyndade fram
till fönstret och drog upp gardinen, blinkade mot solen,
som stod så lågt, så att den sken honom rätt in i de
ännu något yrvakna ögonen, samt fortfor sedan
missnöjd med sig själf: »Att jag sofvit så länge! Hvad
skall man väl tänka om mig där nere? Nu antar väl
Agnes, att jag är alldeles omöjlig — å, hvad den flickan
har förändrat sigl Och sådana ögon hon har — de se
ju midt igenom en syndare! Men vackra äro de —
förtjusande vackra! Och så vacker hon är själf sedan
— men, hu! hvad hon har blifvit förståndig! All poesi
är ju borta — all glädtighet — hon är som en gammal
tant. Hur kan väl hon se att jag lefvat litet undan
— för det var nog det hon menade, när hon sade: ’jag
tror inte att det är jag, som förändrat mig’. Och för
resten, inte kan väl någon begära att en ung karl skall
lefva lika stillfärdigt som en flicka!»
Han hade klädt på sig under tiden, och nu stod
han åter vid fönstret och såg ut på det snöhölj da
landskapet och på de stojande småfåglarna, som just nu
kappades om att få sin frukost där ute i rönnen. Det
var ett flaxande och kvittrande utan all ända ; än höjde
de sig upp i luften öfver trädet för att med hvirflande
fart kasta sig ner igen på de gungande klasarna, som
voro betäckta med glittrande rimfrost och under hvilka
de lifliga talgmesarna hängde och snodde rundt
omkring, medan de trögare domherrarna togo plats på
grenarna bredvid och hackade i sig det ena bäret efter
det andra.
Ju mera han såg på dem, desto bestämdare kom
det öfver honom en brinnande lust att få låna en bössa
och skjuta ett skott midt in i den böljande skaran. Den
gamle kaptenen hade ju under sin krafts dagar själf
varit jägare; om han nu inte tillät att man sköt dem, så
var det därför att man aftvungit honom något förbud.
»Det får ingen — för pappa och för mig!» hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
