Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hemma i hörnskåpet också, en sådan där god vän med
litet starkt uti, men den hälsade han icke på oftare än
han kände sig litet kuslig efter en fiskefärd i storm
eller regn eller om det drog och blåste alltför envist
och länge genom den tämligen otäta dörren. Så det
kunde ingen säga annat, än att Per Lars var en nykter
och ordentlig karl, om också elakheten ute i socknen
påstod, att han var det utaf pur snålhet.
För öfrigt var Per Lars en riktig sommarfågel till
både kropp och själ. Från det snö och is tinade upp
om våren och till dess novemberstormarna kommo med
nya drifvor och vinterns blågröna bryggor slogos öfver
vikar och sund, lefde han egentligen fullt och nästan
omedvetet sitt bästa lif. Då var han uppe med solen,
då gräfde och stökade han med sitt land, sina buskar
och träd, och från dem gick han till sitt fiske, som han
ändå tyckte vara det bästa utaf alltsammans. Snål var
han visserligen om förtjänsten, men det gjorde honom
nästan detsamma, om han fick något eller intet, bara
han fick sitta ute på fjärden i sin rankiga ökstock, från
hvilken han ensam lade ut och tog upp sina skötar
och nät.
Han lefde då om igen sina minnen från den färd,
som han i sin gröna ungdom gjorde med den gamla
träkorvetten ända ner till Medelhafvet, och när det
blåste en någorlunda styf kuling, så mindes han så
grant den där ettriga stormen nere i Spanska sjön,
när fockmasten gick öfver bord med både segel och allt
och sekonden hö.ll på att följa med men räddades i
sista ögonblicket af flaggkonstapeln, han som sedan dog
i gula febern borta i Bahia. Han såg så klart för sig,
när de sedan kommo i land i Cadiz och när de fingo
se de svartögda spaniorskorna med sina smala lif, sina
runda axlar och sina vaggande höfter — oj, oj, oj! det
var något till finurliga jäntor, detl Det vara bara
retsamt att där var så godt om mörkhyade spaniorer
också och att de hade så liten bit efter knifven, ifall
någon af de svenska gastarna i en hastig vändning kom
att lägga armen om lifvet på någon af flickorna.
När de där minnena kommo för Per Lars, då satte
han till att stormhvissla någon lustig, sprittande melodi,
som bestämdt inte blifvit diktad och satt ute i RoslageD,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
