Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner till dess, ty nu var det afgjordt att hon skulle
följa med sin far.
»Å, så roligt!» ropade Sara. »Men då får du också
lof att dröja, tills vi komma hem; jag skall skynda på
mamma så mycket jag kan. Det är bara den där
välsignade balen — annars kunde vi fara när som helst.
Det vill säga, jag vill nog gärna vara med på den, jag
också — för det kan hända att han kommer dit, du!»
När de besökande gått, stängde brukspatronessan
sig inne på sitt rum, sedan hon först förklarat för
Emmy att den där prostinnan kunde då riktigt tråka
ut en människa med alla sina dumheter. Gick hon
inte nu och inbillade sig att Edvard Malm skulle fria
till Sara, bara för att prosten händelsevis träffat honom
ute och bedt honom komma upp till dem, och hade
inte den påflugna Beata genast passat på och bjudit
honom kvar till middagen bara för den skull 1
»Det är förfärligt hvad människor kunna vara
taktlösa, när de ha döttrar att gifta bort!» slutade hon sitt
klandervotum, i det hon steg upp från soffan och
närmade sig dörren till sitt rum.
»Ja, det skall Gud veta!» utbrast Emmy, som
mycket väl mindes hennes egna ansträngningar i den
vägen. »Och det till och med om det bara gäller
styf-döttrar.»
»Hvad understår du dig att säga?» frågade frun
och stannade i den halföppna dörren, purpurröd af harm.
»Jag understår mig att säga hvad jag tänker!»
svarade Emmy oförskräckt och såg henne i ögonen med
en klar och öppen blick. »Men för mig skall Helene
inte behöfva begå några taktlösheter, det lof var jag.»
»Så mycket bättre, för det lär väl i alla fall ingen
vilja ha dig!» fräste fru Helene och slog igen dörren
om sig.
Och Emmy satte sig vid fönstret och såg ut åt den
breda, solkiga gatan, missnöjd med sig själf och med
hela världen. Hon kände att hon blef allt mera stygg
och bitter i denna omgifning, och hon längtade bort
ifrån allt buller och larm, från kifvet och oenigheten i
hemmet, från de höga, skymmande husen i staden, från
gatans ruskiga figurer och smutsiga snö till Guds fria
natur, där den ännu låg hvit och ofläckad öfver fält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
