Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars Hjortsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ström af hjertans grund, och när det första utkastet var
färdigt reste sig skalden, såg på det ett ögonblick, och sade sedan
med Lars Hjortsbergs stämma, i det han tog af sig peruken:
»Nog tycker jag du kunde bjuda mig på något att dricka
ändå, när jag så här kommer direkte från andra verlden!»
Och vid denna upplösning på den mystiska visiten, blefvo
både Hilleströms och vännernas häpnad och beundran ännu
större än förut, ty de hade kunnat våga sin salighet på att
för ett ögonblick sedan var det Bellman som satt vid bordet
med cittran på knäet.
Så berättas det åtminstone, och det är ju möjligt att
historien icke är sann; det säkra är att den kunde vara det.
Liksom Hjortsberg, enligt sägen, på detta sätt visade sig
vara en utmärkt framställ are af Bellmans person; så var han
det också, och detta är fullt bevisadt, af hans sånger. Det
var ju också ganska naturligt, att dessa skapelser, i hvilka den
dramatiska målningen och den lyriska grundstämningen ingått
en så innerlig förening, i hvilka den mest djupgående
men-niskokännedom räckt handen åt den mest dityrambiska yra,
och i hvilka humorns »sorg i rosenrödt» genomskimrar äfven
de mest drastiska teckningar af en sjunken verlds dårskaper
och laster, att de skulle tilltala en konstnär med Lars
Hjortsbergs snille och skaplynne. Också lärer väl svårligen någon
utom skalden sjelf, så hafva sjungit dem som han. En af
hans läijungar i detta fall som i andra, den gamle Lars
Kin-mansson, berättade för mig mången gång om det djupt
gripande sätt hvarpå Hjortsberg återgaf den bekanta Fredmans-
episteln: »Ack du min moder, säg hvem dig sände» — detta
egendomliga och på gränsen af det oåtergifliga stående utbrott
af en lifsleda och en förtviflan, som endast har sin like i den
fullt jemförliga lättfärdigheten hvarmed sorgen glömmes, när
den första droppen af det återställande fluidet läskat de
bak-rustorra läpparne. Det var, — sade berättaren, — en
framställning som på samma gång framkallade tårar och löje; man
vämjdes och ryste, man skrattade och frös, man harmades och
kände medlidande, och när slutligen den stackars återupplif-
vade drinkaren i de sista tonerna vill dricka brorskål med
o
Digitized by LjOOQLe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
