Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emelie Högqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänk dig oss midt uppe i bergen, på åsnor, som inte gå fort,
skall du tro. Men detta räckte blott ungefär 10 minuter och
solen, som vänligt blickade till oss, torkade snart våra
genom-våta kläder. Ack, detta oväder var skönt, jag hade ej velat
byta bort det mot den skönaste dag. Är det då underligt att
jag ej vill resa från Rom — men nu får det lof att ske
— vi äro snart i Maj — jag vet ej hvart detta år tagit
vägen.» — — —
Efter afresan från Rom vistades Emelie Högqvist fem
veckor i Neapel, gjorde en utflygt från Sorrento till Capri,
Amalfi och Salerno, samt återvände hem öfver Firenze,
Vene-tia och Wien.
Hemkommen, drabbades hon snart alt mera hårdt af sin
sjukdom, en smygande kräfta. Sista gången hon visade sig på
scenen var den 7:de december 1845 uti »Mannen i staden och
på landet» och »Polkan». Några dagar derefter insjuknade hon
och blef sängliggande ända till i Maj månad 1846. Då hade
hon så pass återvunnit sina krafter att hon några gånger kunde
vistas ute. Den 2:dre Juli afreste hon från Stockholm för att
begagna baden i Ems, derifrån begaf hon sig till Lausanne för
att genomgå en drufkur, den hon likväl endast uthärdade i
tolf dagar, då hon på läkarnes inrådan afreste till Milano.
Hon hann dock icke dit. På vägen insjuknade hon på nytt i
Torino och inom kort kom derifrån sorgebudskapet att hon
derstädes aflidit den 18:de December.
Och så var den korta och lysande konstnärsbanan
afbru-ren, och den fosterländska dramatiska konsten hade förlorat
sin skönaste prydnad, det sköna en entusiastisk beundrarinna
och alla lidande och arma en finkänslig hjelparinna och en
varm vän. Dödsbudet mottogs af hennes landsmän med det
djupaste deltagande, den lifligaste bestörtning. Man hade trott
att ungdomen och skönheten skulle besegra dödens välde, och
att den svenska skådeplatsen ännu länge skulle få behålla sin
älskling. De skuggor som i lifvet fördunklat den ljusa bilden,
sjönko nu för alltid i grafvens natt, och man hade endast
minne för det ädla, det hjertegoda hos qvinnan, det sanna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
