Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl Georg Dahlqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvem är det som går derinne på scenen?»
»Kors, känner herrn inte igen honom?» svarade han på
samma sätt, »det är ju Dahlqvist, vet jag.»
»Karl Moor?» frågade jag, i det jag med ännu större
intresse följde den i mörkret vandrande figuren.
»Ja visst, ja! Han är alltid nere klockan fem, när han
spelar. Då går han här fram och tillbaks, ser herrn, och
spelar öfver. När det är någon ny roll, så händer det att
han är nere klockan fyra. Det är som Amen i kyrkan, det!»
Dahlqvist var i sina unga och kraftiga dagar den af våra
inhemska skådespelare som mest och framgångsrikast spelat på
inspiration, det vill säga, låtit stundens ingifvelse bestämma
färgerna och styrkan i sin framställning. Dermed vill jag icke
hafva sagt, att han ej studerade sina roller, att han gick
oförberedd fram inför publiken och på detta sätt vågade ett spel,
som lika lätt kunde framkalla förlust som vinst, — långt
der-ifrån. Han utarbetade nog sina roler genom träget studium,
trägnare kanske än mången, men det var fulländningen som
han lemnade åt inspirationen, och den svek honom endast sällan,
ty han var aldrig illa disponerad, när han utförde sin roll.
Med kostymen och masken iklädde han sig också
personligheten som han skulle återgifva; när förhänget gick upp för
skådespelet, glömde han allt annat än det, han uppgick till
själ och kropp så fullständigt i sin uppgift, att när han
spelade konung, kände han sig till mods som om verlden legat
för hans fötter, och när han återgaf en tiggare, så tyngde på
hans breda skuldror all verldens nöd och elände, och han blef
sann på detta sätt, slående sann, till och med midt i sina
öfverdrifter.
Ty han hade sådana, och de ändå som voro stora. Men
hans öfverdrifter voro aldrig blodlösa resultat af ensidiga
kammarstudier, de voro foster af en öfversvallande känsla, en ytter-
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
