Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elise Hvasser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon skapat. De äro Hermione i En Vintersaga, Fru Inger tUl
Östråt och Cleopatra i Antonius och Cleopatra, den sista större
roll hon egentligen skapat, eller fått tillfälle att skapa. Alla
tre tillhöra det sista decenniet under den mycket klandrade
teaterstyrelse, som afgick 1881; men som till sina öfriga fel
åtminstone inte lade det att låta Sveriges förnämsta nu lefvande
skådespelerska forsvinna från skådeplatsen, innan hon kunde
på ett värdigt sätt ersättas.
Elise Hwasser hade egentligen aldrig behöft utföra mera
än dessa trenne roller, och utföra dem så som endast hon kunde
det, för att öfver hela verlden hälsas för en stor skådespelerska.
Hade hon spelat dem på ett verldsspråk, i stället för på vårt,
skulle hennes rykte stått i jemnhöjd med många
verldsbe-kanta storheters, och det skulle öfverträffat de flestes. Så
som hon utförde domstolsscenen i En Vintersaga, då hon, stark
i medvetandet af sin oskuld, slungar tillbaka anklagelsen i deu
svartsjuke Leontes’ anlete, och så som hon i styckets sista scen,
som den i marmorn återuppståndna Hermione, vaknar till lif
och medvetande vid musikens toner, och i den antika statyns
hela renhet och majestät stiger ned från sin sockel, för att som
den älskade makan förlåta sin ångrande och förkrossade make,
så hafva sällan den rikaste konst och den sannaste natur
förmälts med hvarandra på vår skådeplats.
Och den stolta Fru Inger i högsätesstolen, när hon
väntar den blifvande konungen, och i jublande medvetande af att
nu ändtligen har den stund kommit, som skall sätta krönet
på hennes lifs med så mycken möda hoptimrade byggnad, en
byggnad under hvars tyngd hennes tvenne väna döttrar
krossats som bräckliga skal, — se blott huru hon växer under
kungamoderns väntade triumf, hur hon trotsar sjelfva den
försyn hon så öfvermodigt utmanat, och när hon i stället för
jubelropen från det annalkade folket, hör det dystra liktågets tunga
steg utanför östråts åldriga murar, hur den förfårliga sanningen
fjät för fjät tränger sig på henne, hur pannan sänkes, ögat
slocknar, den högresta gestalten sjunker tillsammans, till dess
hon slutligen, som träffad af blixten, störtar ned i stoftet
inför den älskade sonens lik, denne son för hvilken hon upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
