Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf och Helfrid Kinmansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framställandet af de milda, rena, jungfruliga gestalter, hvilka
då ännu närmast motsvarade hennes eget skaplynne och väsen.
Oblandadt fördelaktigt var dock icke det första intrycket af
den unga skådespelerskan. Det inre lifvets rika skiftningar
visste hon nog att gifva farg åt; men det brast henne icke så
litet i fråga om de yttre medlen. Hennes stämma var ännu
outvecklad och späd, hennes gång och hållning icke alltid
felfria och harmoniska, figuren kanske allt för liten och outvecklad
för vissa roller; men hon arbetade ifrigt och med växande
framgång på att undanrödja dessa brister och den egentliga
hemligheten af att hon alt mera vann både kritikens och
publikens ynnest, låg deruti att det var själ i hennes
framställning. Der bröt fram en inre värme, en mild, oskuldsfull
innerlighet, som med den naturliga enkelhetens och den orubbliga
sanningens hela allmakt ryckte äfven de motvilligaste med sig.
Helfrid Torsslow uppgick helt och hållet i sin uppgift,
hon spelade icke Valborg i öhlenschlägers sorgespel, hon var
den nordiska ungmön, som, enkelt och utan upphäfvelse lydde
pligtens hårda bud, äfven då hon visste att den skulle sköfla
hennes jordiska lycka. Det var resignationens tysta kraft, som
stålsatte hennes nerver och eldade hennes själ och hon var en
hjeltinna i lidandets stilla utkämpade strid, hvilken icke är
mindre bitter derför att den gömmer sina sår. Hennes Julia
Capulet var helt visst icke den glödande, pasionerade italienska
Hickan som låter fängsla sig af en blick, en handtryckning —
dertill var hon för nordiskt sval och skygg; men hvad hon
bättre än någon annan kunde framställa, det var den älskande
makan, som med hela sin själ hängifver sig åt den make hon
valt, hon må nu vara född och fostrad under hvilken
breddgrad som helst. Hennes Jolantha i Kung Renés dotter, —
kanske hennes skäraste ungdomsskapelse — var säkert något
af det renaste, bästa och mest älskliga, som någonsin vår scen
hafb att uppvisa, och genom den kroppsliga blindheten
framlyste hos henne en så finkänslig, så klarseende och ädel ande,
att den barnsliga hjelplösheten i lifvets yttre bestyr blef ett
tilldragande behag mera hos den renhjertade jungfrun, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
