Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Axel Elmlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ment varit honom öfvermägtig, och jag tror att det fins få
skådespelare som icke skulle svigtat under den bördan, så stora
fordringar ställer den på sin sceniske representant, så har han
deremot i den olycklige Hamlets ädle vän Horatio, gifvit oss
en skapelse af det renaste fullblod, något af det bästa, det
sannaste och det mest menskligt upphöjda, som man kan önska
sig att få lyftas af från scenen. Med sann konstnärlig takt
och måtta har han der stält sig i andra ledet, och mot hans
trohjertade, varma och uppoffrande vänskap har den ädle
konungasonen framstått som mot en folie af ädel metall,
återkastande af den olycklige prinsen den mest rena och
hjerte-vinnande bild. Den fursteson som eger en sådan vän som
denne Horatio, den är i allt sitt tunga öde i sanning en lycklig
man, ty vid ett ädlare bröst har ingen olycka någonsin gråtit
ut sin sorg öfver det förvända i den verld i hvilken vi lefva.
Bengt lagmans, kanske väl mycket efter gammal schablon
tillskurna, romantiska älskare-figur, fick genom Elmlunds friska,
ungdomliga återgifvande, en varm och en liffull sanning, som
författaren är den förste att erkänna, så mycket mera som han
utgick ur dennes händer, hållen i kanske nog allmänna drag.
Han behöfde en sådan representant for att icke nedsjunka till
den vanliga älskartypen, och om tidsfärgen af författaren var
försummad, så framhölls den så mycket skarpare och så mycket
lyckligare af skådespelaren, åt hvilken jag här offentligt vill
egna ett varmt tack för den stora andel han haft i styckets
framgång. Det blef lätt nog att skildra Bengt lagmans och
Sigrids fagras öden, när man till deras framställande var så
lycklig att ega ett konstnärspar sådant som Elise Hvasser och
Axel Elmlund, och det är heller icke att undra på, om man
då i mycket drog vexel på deras krafter för att fullända och
verkliggöra de menniskor man sökt skildra, och till hvilka man
derför uppdragit endast konturerna.
Att här uppräkna alla de roller Axel Elmlund för öfrigt
utfört i sorgespelet, dramat, komedien och lustspelet, under de
25 år som han varit anstäld vid de kungliga teatrame, skulle
nästan vara en omöjlighet, ty så många och så olika hafva
de varit. Några bland de förnämsta vill jag likväl uppräkna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
