Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf Fredrikson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelat i Kjöbenhavn och några af de danska provinsstäderna,
och han har öfverallt vunnit erkännande som en utmärkthet af
första rang; ja man har till och med i Danmark stält honom
högre än hvad man någonsin gjort här hemma, der han kanske
spelat alt för mycket och alt för mångskiftande roller för att
kunna vara så uppskattad som han förtjenar.
Genom ofta företagna utrikes resor, under hvilka han
förnämligast uppehållit sig i Wien och Paris, der Burgtheatern
och Théatre Fran9ais af honom genomgående och grundligt
studerats, har Fredrikson skärpt sin blick och vidgat sitt
omdöme, samt mer än någon annan nu lefvande svensk
skådespelare hållit sig i jemnhöjd med hvad dessa berömda scener
kunnat prestera i utbildad teknik och lefvande, sann
uppfattning af de menskliga själsrörelserna. Att han, trots detta, icke
blifvit kosmopolit, utan vetat bevara sin nationella prägel,
länder honom till stor heder, och bevisar bäst huru nödvändigt
det är att skådespelaren har ett säkert underlag af verklig
bildning att bygga på, innan han rycker sig lös från sin egen
grund och botten för att studera andra folks konst och
konstnärer. Det händer annars så lätt att han kommer hem med
farliga reminiscenser, här och der påklistrade hans egen
personlighet; att han uppträder med åtbörder, tonfall och
egendomliga uppfattningsmoment, som hvarken passa för hans språk,
hans individualitet eller hans svenska auditorium, — som
visserligen kunna hos de okunnige väcka ett visst nyfikenhetens
intresse, och hos en och annan mycket ung kritiker en
öfver-gående förtjusning, — men som i längden upphöra att vara
prydnader och i stället blifva fläckar — och det olyckligtvis
inga skönhetsfläckar, — på konstnärskapet.
Så har Fredrikson icke rest, han har nog tillegnat sig det
nya, det ovanliga, det pikanta han sett, men med den stora
skilnaden att han icke emottagit det okritiskt. Han har smält
det, omformat det, så att det blifvit hans rättfångna och väl
förvärfvade egendom. När han kommit igen, har han hvarken
talat som Sonnenthal, eller skrattat som Delaunay, hvarken
draperat sig som Rossi eller deklamerat som Salvini; man har
återfunnit hans utpräglade sätt att skapa sina roller, hans van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
