Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Emil Hillberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rarne, sedan han på den Nya, serskildt i Hertig de Septmonts
roll i Dumas’ Främlingen, visat prof på en realistisk
uppfattning och en skärpa i karaktersteckningen, samt ett välde öfver
sina framställningsmedel, som med ens gjorde honom till
publikens gunstling och till hvad som är mera än det, till en
skådespelare, som de verkliga konstvännerna hoppades och väntade
något varaktigt stort och betydande af för vår inhemska
skådespelarekonst. Man hälsade derför med allmän tillfredsställelse
hans fastande vid landets första scen och han fick under detta
sitt första år derstädes många och goda tillfällen att visa hvad
han dugde till. Hans Wallenstein i Wallensteins död, hans
Jago i Othello, hans Krogstad i Ett dockhem, hans Corrado i
det italienska skådespelet af samma namn, hans Jacques i
Gil-llets hemlighet, bekräftade allt mer och mer sanningen af han
kallelse att blifva en stor skådespelare, på hvars starka och
ungdomliga skuldror en hel, stor repertoar med framgång skulle
kunnat läggas, och som bättre än någon annan kunnat taga
arf af de store hädangångne, utan att derför behöfva försöka
att blåsa nytt lif i döda former, eller fortplanta någon
tradition, som icke lämpade sig för den nya tidens åskådning och
behof. — Men så inträffade en händelse, som drog ett bredt
streck öfver alla de uppgjorda beräkningame, och som förde
Hillberg bort ifrån den plats hvilken han aldrig bordt lemna.
Göteborgs Stora teater blef ledig och han skyndade
genast att kasta ifrån sig en säker framtid, för att gripa efter en
skuggbild. Det är den gamla historien om skyhöga illusioner,
om ett oroligt lynnes alla korsande språng hit och dit för att
gripa lyckan, ryktet och oberoendet i flykten; en ifrig jagt efter
skimrande irrbloss, som slutar med att jägaren stannar i ett
moras. Men hvarför längre dröja vid den sorgliga historien,
som böljade så lysande och slutade så bedröfligt?
Nog af, hösten derpå var Hillberg på nytt i Stockholm
och vid Nya teatern, och i sin Oerdt Bokprentare i Strindbergs
Mäster Olof visade han, att om han också icke var ämnad till
teaterdirektör, så var han likväl utvald till skådespelare, och
att han aldrig skulle hafva äflats med att vilja vara något
annat än det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
