Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Gerna! Och du var således lycklig, trots alla de
bekymmer och mödor, som jag kostade dig?“
“Om jag var? Ack, fråga mig inte! Också var jag
det för mycket för att det skulle kunna räcka länge. Säg
mig, mins du att brukspatron Hjelm hade en dotter?“
“Ja, men hon var i pension i Stockholm. Jag tror
aldrig jag såg henne.“
“Lycklig du!“ sade språkläraren med en suck, “jag
såg henne, jag!“
“Och du älskade henne kanske?“
“Om jag älskade henne? Som blomman älskar solen,
som gräset daggen — men nej! hvarför dessa dumma
liknelser? Som en ung, oförderfvad man, med sjudande blod
och ren fantasi, älskar den första sköna qvinna, som kommer
i hans väg och småler åt honom, om också endast af en
nyck, — som en tjugoårig yngling älskar en sjuttonårig
mö i hela hennes vårfriska fägring! Ack ja du! jag älskade
henne så högt att jag helt och hållet glömde det afstånd
som skiljde oss åt och den förbannelse som skulle drabba oss!“
“Men på hvad sätt lärde du känna henne?“
“Ack min vän, det är en sorglig och en förtrollande
historia! Det låg så mycken romantik deri, att det
ovilkorligen skulle fängsla ett sinne sådant som mitt! Allt
sammansvor sig för att åstadkomma mitt förderf. Hade jag
träffat henne, så som man merendels råkas första gången,
på en bal, i ett sällskap, helt prosaiskt, så hade jag
troligen ej så hejdlöst gripits af min våldsamma böjelse! Men
som jag sagt, allt sammansvor sig att göra min olycka!
Och dock,“ fortsatte han med bittert skratt, “fans det en
tid då jag var galen nog att anse det för min lycka! ha
ha ha! och då kallades jag ännu för klok!“
“Det upprör dig för mycket! låt oss uppskjuta
berättelsen till sedan!“
“Nej, nej! nu vill jag tala! Det fins vissa sår som
plåga så, att till och med sondens kringvridande uti dem
är en lisa ... låt mig yppa mitt hjertas årslånga elände,
det kan ju hända att du kan få en tår i ditt öga, och jag
svarar inte för att inte det kan göra mig godt, så galen
jag än är! Ty, kloka eller tokiga, lyckliga eller olyckliga,
fika vi ju ändå alla efter medlidande, — sak samma om
det heter bifall eller lön — det är allmosa som allmosa!
Men hvad var det nu vi skulle tala om? Vänta litet!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
