Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Utan tillgångar att kunna följa henne äfven dit, måste
jag fortsätta mitt otacksamma och mödorika kall att
försöka inplanta de moderna språken i hufvudena på en mängd
små höns och gäss, hvilka redan kacklade om moder, som
de afundades de äldre, och passioner, som de ännu icke
förstodo. Det var nära att döda mig — jag kunde inte
bli annat än tokig.
“Ändtligen kom hon tillbaka — och tänk dig min
olycka: hon slutade i pensionen.
“En dag kom jag litet tidigare dit, än jag hade för
sed ... flickorna hade en qvarts hvilostund innan min
lektion började ... jag satte mig ned i det yttre rummet,
tänkande efter vanligheten på medel att kunna närma mig
den tillbedda, som nu bodde hos en af sina qvinliga
slägtingar. Hastigt slogs mitt öra af ett namn som nämndes
derinne — det var Amelies. Det uttalades af en liten
fjortonåring, i förbigående sagdt hela pensionens plågoande,
och åtföljdes af några ord, som kommo mig att skälfva
af fasa.
“Jag lyssnade ... hela min varelse var endast öra.
“Nå flickor!“ hörde jag plågoanden säga, “Amelie
Hjelm, som förlofvat sig borta vid badorten! Och med en
baron till! jag tror det duger, jag! Ha ha ha! det skall
lära långbenta språkläraren att hålla sig på mattan
en annan gång.“
“Säg du inte det,“ sade en annan af flickorna, af mera
mild natur, “jag vet att Amelie tyckte om magistern. Men
det är nog fadern, som tvingat henne!“
“Pytt också!“ skrattade odjuret, “inte behöfver man
tvingas till att gifta sig med en rik baron! Hvad gör det
att han är gammal! Kom en baron och friade till mig så
sade jag ja genast, om han också vore så gammal som
gatan och så ful som stryk!“
“Lisen är tyst!“ hörde jag en af underlärarinnorna
säga, “fröken Hjelm har inte kunnat nedlåta sig att tycka
om någon, som inte tillhörde hennes krets; hon var förlofvad
med baron Haderfelt redan när hon for till Marstrand.“
“Då spelte hon ett fiffigt spel med långa magistern!“
sade plågoanden spetsigt, “och jag undrar hvad han säger
om det!“
“Nu kunde jag inte hålla ut längre derute. Jag trädde
in, och jag måtte ha sett ut som en vålnad, ty alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
