Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Tokiga språkläraren“ - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
belastad med fadrens vrede och hela sin rika och myndiga
slägts förakt och missnöje.
Den sluge fadren hade dessutom intalat henne att
Sahlman aldrig kunde skapa sig en framtid af någon
betydenhet; att han skulle göra henne olycklig — med ett ord,
han skrämde henne för ett lif fullt af bekymmer och brist,
som skulle jaga kärleken på flykten, och slutet på historien
blef att Amelie Hjelm, som så mången annan ung flicka,
gifte sig med den som kunde gifva henne allt — utom
den lycka som hon behöfde och som hon drömt sig.
Ty hon blef olycklig som baronens maka. Det vill
säga, hon misshandlades icke, hon plågades icke, hon bars
till och med på händerna, som en leksak, af fåfänga —
men hon frös bokstafligen ihjäl. En dotter, som hon fick
ett par år efter sitt giftermål, var det enda som qvarhöll
henne vid lifvet; ty endast hennes leende och ljufva anlete
kunde jaga bort den bleka skugga som natt och dag
stirrade på henne med Sahlmans bleka drag från bröllopsqvällen,
då han som en blixt från en klar himmel slog nod i
all hennes prakt och yttre lycka.
På detta sätt hade nära tjugo år förflutit, och nu låg
hon illa sjuk, nästan utan hopp. Hon hade insjuknat samma
dag som dottern begick sin första nattvardsgång — till
följd af för häftig sinnesrörelse, trodde läkaren, och åtta
dagar efter sedan den tokiga språkläraren omtalat för Emil
sina öden, drog hon sin sista suck.
Emil skyndade att söka upp den aflägsna gränd, der
tokiga språkläraren bodde, för att gifva honom den visshet
han så länge sökt. Det var dagen efter friherrinnans
dödsfall, och Emil ville förbereda honom på den sorgliga
händelsen.
Vid inträdet på den smutsiga gården, möttes han af
en qvinna som på hans fråga efter språkläraren, svarade
helt lugnt:
“Jaså, tokiga språkläraren! Ja, då kommer herrn för
sent, för han dog i går afton!“
“Dog han?“ utropade Emil förfärad.
“Ja, kära herre, Gud värdes honom!“ sade qvinnan,
“han var litet krasslig de sista dagarne, men inte trodde
vi ändå att det skulle bli så snart slut — förr än i går
morse ... för si, då börja’, han plocka på sängtäcket och så
ville han att vi skulle flytta honom ut till bruket, sa’ han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
