Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två ljus - 1. Det röda ljuset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bröstet, och med
halfqväfd stämma uttalade han mödosamt
följande ord:
“O, jag har mycket att försona!“
Hvad kunde det väl vara för ord, som hade förmåga,
att böja så mycken stolthet, att nedslå så mycken
segerglädje? Två helt enkla och tarfliga ord, skrifna med osäker
och brådskande hand, och de två orden voro: Glöm icke .. .
Der fanns ännu ett tredje, och på den stora
begynnelse-bokstafven kunde man ana till att det varit ett namn;
men tjufven hade utplånat det. Man såg nu endast hälften
af ett E, och sedan en svart genomkolad fläck, som brast
sönder vid beröringen deraf, så som kanske dens hjerta.
hade brustit, som en gång cgt det bortbrända namnet.
“Nej, nej! jag glömmer icke . .. jag kommer ihåg . ..
jag kommer allt för väl ihåg!“ suckade mannen, och hans [-hufVud-]
{+hufvud+} sjönk allt djupare ned mot bröstet, der nu en hel
verld af minnen började röra sig, först sakta och liksom
förstulet, sedan allt starkare och brokigare, liksom de
dansande pappersdockorna på pianots stålskifva, allt efter som
tonen börjar ljuda starkare och fullare.
Och hvad kom han väl ihåg?
Han kom först ihåg sin torftiga, men lyckliga
barndom. Trähuset i den lilla småstaden, och modern, den
fattiga skollärareenkan, hvars smala talgljus brann så mången
lång natt under träget arbete for den älskade sonens lycka
och framtid. Han kom ihåg huru hon var en god,
kärleksfull, vacker och okunnig qvinua, som af naturen hade lärt
konsten att uppoffra sig, och som inte behöfde kunna stort
mera för att vara en moder sådan som de ståtliga
pensionerna ic-ke kunnat bilda en ibland tusen. Han mindes
vidare studenttiden med sina förhoppningar och sin glädje,
sina vilda upptåg och sitt muntra kamratskap, sina
illusioner och sin poesi. Han kom ihåg konditionen hos den
andryga baronen, och den unga fröken med de vackra blå
ögonen hvilka ibland nedläto sig till att utan synnerligt
förakt hvila på den vanbördige informatorn; han mindes
ytterligare de tunga extraåren i hofrätten och den brödlösa
renskrifningen om nätterna för att förtjena en nödtorftig
utkomst. Sedan kom der ett ljust och fagert minne, men
med förebråelse i blicken och sorgens moln på pannan, och
det var minnet af henne, den fattiga flickan, dottern till
hans värdinna, som alltid rodnade som en ros då hon i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
