Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Gubben i Bergsbygden“ - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kajsa, trolig-on af det goda skälet att lian af den senare icke
behöfde frukta något annat svar än ett
heintrefligt “kurr-urr“, då deremot gamla Lona hade en tem ligen hvass och
mycket flytande tunga, hvars skarpa ljud hon dessutom —
en vanlig följd af döfheten — icke kunde moderera.
Kär gamla Lona, som pysslade om
“gubben i
bergsbygden“ alldeles som han varit ett litet barn och hon hans
mor, någon gång i pur välmening väsnades litet för högt
eller för länge, så brukade gubben bara säga ett enda ord
till henne för att få tyst igen, och det lyckades nästan
alltid.
Det enda ordet var: “tig!“; men det sades
med sten-torsstämma, och det var aldrig väl utsagdt, förrän madam
Lona med en knapp vändning var utom dörren och nere på
gården, mumlande om att det skulle blåsa många väder
innan hon komme inom den der bitvargens dörr igen.
Sedan gubben en stund funderat öfver effekten af sitt
herrskareord, brukade han alltid gå fram
till fönstret, lagom
tidigt för att se madam Lonas randiga kjol försvinna genom
portluckan, och han hade då för vana att smeka Kajsa öfver
ryggen, sägande:
“Hvad sa’ du, Kajsa? jag tror det tog skruf, hä? I
morgon ska’ vi ha oss
cn annan städerska, du!“
“Ja-arn!“ svarade Kajsa och sträckte på sig.
“Ja det ska vi! Du är en förståndig katta, du Kajsa!
Synd att du inte ska’ kunna laga mat och sopa af golfvet.
Bädda
kan jag göra sjelf! — Ilm! ja i morgon ska’ vi ha
oss en annan Lona, du Kajsa.“
“Kurr-urr!“ svarade Kajsa ocli lade sig i krum för att
sofva på nytt.
Men på middagen eller till qvällen kom madam Lona
igen och var så söt i
synen och så mör i
munuen så det
var en riktig glädje att höra och se henne. Och den der
omtalade morgonen kom aldrig.
Och på det sättet hade det gått så länge
grannarne
kunde minnas.
Det lilla huset hvari assistenten bodde, var hans eget,
och låg som vi förut veta, inkiladt i en slcrefva på högsta
punkten af Skinnarviksbergen, alldeles ofvanför
Bethlehems-varfvet. Det innehöll endast två rum och ett något stort
tilltaget kök, der gubben Kjellson bland andra saker hade
en stor svarfstol — madam Lonas eviga förargelseklippa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
