Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Gubben i Bergsbygden“ - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter ett ögonblick gick dörren upp och
dc båda
bot-varna inträdde i rummet med smygande steg. De hade
knappt tagit tre sådana
fram ifrån dörren, förrän de kände
sig fattas bakifrån af starka armar och en stentorsstämma
ropade: “Git’ er, eller också få ni skylla er sjelfva!“
“Djeflar annamma!“ vrålade den ena af tjufvarne, som
i detsamma drogs baklänges af konstapeln, och innan han
hunnit taga upp sin knif, fått sig ett batongslag som
förlamade armen. “Gör dig fri, Lasse!
Spring.. . mig ha
de fått klorna i!“
Och nu uppstod mellan den yngre konstapeln och den
andra tjufven en kort, men ursinnig strid. Don slutade
med att konstapeln för ett väl måttadt knytnäfsslag i
an-sigtet föll redlös i golfvet, livarpå tjufven med ett skutt
hoppade öfver sin på golfvet liggande kamrat och hans
öfverman, samt var ute på gården innan assistenten hunnit
blinka en gång.
Men denne var dock icke sen att
komma eftér.
“Stanna eller jag skjuter!“ ropade han, och innan han
hunnit utsäga orden, brann skottet af och den flyende föll
framstupa vid porten, uppgifvande ett gällt rop, blandadt
med en svordom. Kjellson stod som förstenad.
Han hade sårat en medmenniska, kanske dödat henne.
Gubben darrade som ett asplöf.
Poliskonstapeln, som sansat sig efter slaget, kom ut
i farstun.
“Se efter om han är död!“ stammade Kjellson med
qväfd röst, “han ligger borta vid porten.“
Och dermed gick han in i köket, der den äldre
konstapeln just nu hade bakbundit den på golfvet liggande
tjufvens händer.
“Seså der ja,“ sade konstapeln skämtsamt, “nu ha vi
fogeln, herr assistent! Hur är det med den andra?“
“Jag har skjutit honom.“
“Skjutit?
Anfäkta det... han måtte väl inte vara
död — det vore skada på kanalje! •—• Opp med dig nu!“
sade han rått, i det han sparkade till den på golfvet
liggande. “Hör
du!“
“Vänta!“ sade tjufven, gnisslande med tänderna;
“kommer jag ut en gång ...“
“Ah det ska’ vi nog sörja för att du inte gör, din
rackare. — Nå, är han dödsskjuten?“ frågade han
kamraten, som i detsamma helt häpen syntes i dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
