Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Liten Karin“ - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men
Sar Petter hunnit göra klart för gubben far att
priset var tjugo specier och till på köpet en prisflagg att
föra på toppen i alla väder, så började gubben fundera på
att åttio riksdaler var penningar, och att det kunde vara
lustigt nog att ha en prisstandert på toppen. Den skulle
alltid väcka uppseende, och när det frågades hvem som
rådde om skutan med den granna flaggen, så vore det ju
inte så “hilla“, mente gubben, om det svarades att det
var fader Lars på Ljusterö. 1
Utmärkelse äro vi alla svaga
för, och man är lika
litet fri från den åkomman på Ljusterön som på något annat
ställe här i verlden.
Slutet på visan blef att Petter kom med på
prisseglingen, att han tog Anders till andra man på skutan och
att gubben Lars sjelf följde
mod som åsynavittne till
seglingen, och äfven som hjelpreda i fall ännu ett par armar
skulle behöfvas.
“De’ säger jag dig, Petter!“ förklarade gubben på
morgonen medan de rustade sig i ordning, “hatt kan du
ta’ dig första priset, så ska’ jag säga hatt du hä hakkurat
en riktig karl, och det ska du ’a godt håf så länge du
lefver!“
“Håll ord med det, far!“ svarade Petter, “nog
slca{ jag
göra hvad jag kan te den saken.“
Och Petter höll ärligt ord.
Säkrare hand höll den dagen icke i något roder,
skarpare och påpassligare öga blickade icke vit öfver den
glittrande fjärden, än de som från Idas däck följde hvarje
vindens nyck och drogo fördel af hyarje omständighet, som
lofligt kunde tagas i anspråk. Ofverallt beundrade man
den vackra skutans raska fart, präktiga segelställning och
trygge rorsman, och när hon slutligen kom fram till målet
flere minuter före den närmaste täflaren, utbrast ett
skal-lando hurra från ångbåtar och kuttrar, och gubben Lars
sjelf blef så utom sig af fröjd och stolthet, att han svängde
sin grå hatt högt i
Vädret och ropade sitt “’urra“ högre
än någon annan.
Men vår vän Petter var mycket mera förlägen än
stolt åt det bifall, han fick åtnjuta, och öfver alla de
blickar, som
föstes på honom. Han längtade i sitt sinne efter
blicken ur ett par ögon, och hvem kan beskrifva hans glädje
då dessa ögon, lika blå och vänliga som alltid,, blickade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
