Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skärgårdsfröknarne - 1.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Det ä’ ju skärgårdsfrökna, vet jag! Ser ni inte hur
ho’ sitter der som ett annat spöke och glor utåt sjön?
Jesses, far! det här går
aldrig väl! jag kunde tall tro
jag, att det var något i vägen, för här skulle jag då kunna
sofva och — -—“
“Tyst nu, och bär åf! Ä’ du riktigt säker på att det
ä’ skärgårdsfrökna som sitter der?“
“Ja då, det ä’ så säkert ho’, sont att vi stå här.“
“Spotta öfver spaken tre gånger då, annars kommer
vi aldrig härifrån, och svär inte, för då tar fan ve’ oss,
gosse!“
“Usch nej, far — jag ska inte’ säga ett q vitt!
Dje-keln annacka att tocka der trolltyg ska’ — seså der ja,
nu rök spaken åf också och sjelf höll jag på och komma
på
hufve’ i sjön!“
“Ja, du skulle ha hållit truten på dig, Lars. Hvad
sa’ jag? Hugg i med den här då!“
“Ah hi! åh hoj! Anfäkta och anamma den
skärgårds-lrökna! Jag tror hon ger med sig? Ett knyckande till! [-Iv ej,-]
{+Nej,+} ho’ sitter der ho’ sitter.“
“Ja, och skuta, ho’ står der ho’ står, ho’!“
Föregående samtal, börjadt med höga röster och mot
slutet sjunkande till halfrädda hviskningar, egde rum en
vacker sommardag i fjor, långt ute i skärgården, på en
storbåt, som höll på att kryssa sig upp till Dalarö från
någon af de derutanför belägna stora öame. Lars hade
tagit en utskjutande stenudde af Ornön något “för snålt“,
som det heter på skärgårdsspråket, och som det ofta 110g
händer våra hederlige rospiggar, hvilka litet emellan göra [-strandhugg-]
{+strandhngg+} med sina bogspröt, när de ha sådana.
Nu var detta verkligen fallet med skeppar Jansons
skuta, och sonen Lars, som var en oförvägen sälle, brukade
ofta gå så nära land, att antingen gubben eller han sjelf
måste ta’ till spaken för att bära af; men Lars gjorde det
med full afsigt, mente han, för “när en i alla fall skulle
vända, så gick det nästan qvickare när en tog spaken
te hjelp“.
Gubben Janson kunde aldrig lära sig inse nyttan af
det der vändningssättet, och sade, att “det va’ fäll också
en åf de der nya uppfinninga’“ — ty gubben var, i
förbigående sagdt, mycket förbittrad på den nya tiden, med
sina ångbåtar och jernvägar, som enligt hans tanke togo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
