Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A eller Ö - 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Ah, jag känner att jag skall
komma att
hata honom!
Och Blenda sedan, som kan ha hjerta att lemna dig och
mig för att följa med en obekant! Yet
du, pappa major,
det skulle jag aldrig kunna göra.“
“Det vore fan!“
“Nej, aldrig,
aldrig !“ Och Lilly slog med ovanlig
häftighet på nytt sina armar kring majorens hals och tryckte
sig så krampaktigt intill honom som om hon redan tyckt
sig se någon annalkande despot, färdig att rycka henne
ifrån fadersbröstet.
“Se så, lilla toka! Din tid kommer väl den också! Det
är ju lifvets uppgift, barn! Hm, tror du att du kommit till
verlden för att sitta här och pjollra med mig! v acker
dag-kommer väl en ung spelevinker och kniper bort ditt lilla,
hjerta också! Ska så vara, kära barn, ska så vara!“
“Nej, det hvarken skall eller iår så vara,“ menade Lilly
med barnsligt trots, i det hon lutade sitt på nytt rodnande
anlete mot fadrens bröst; “jag gifter mig aldrig! Jag vill
vara hos dig, endast hos dig, pappa major!“
“Och bli en gammal fröken på öfverblifna kartan som
laster din? Fy tusan, det far inte min Lilly! Men det der
ger sig nog! Stig opp nu ur mitt knä, bortbyting! Der
kommer ju Blenda arm i arm med löjtnanten!
lim, ha tagit
sig god tid! Ser du bara så strålande de se ut, alldeles
som om solen gått upp för dem, och det fast det är
qväll-qvisten! Tycker du inte att det ser bra ut, ett tocke der
par? Hvasa?“
Men på den saken gaf Lilly inte något svar; hon bara.
såg med stora, förvånade ögon på det älskande paret, som
närmade sig alltmera, fastän skäligen långsamt.
Det såg verkligen ut som om solen gåt upp för både
löjtnanten och Blenda, så strålande voro de båda. När de
kommit tio eller tolf steg ifrån gräsbänken der majoren satt,
gjorde Blenda sig lös
ftån den lycklige löjtnantens arm,
och skyndade med högt rodnande kinder att kasta sig i
fadrens armar, medan löjtnanten stannade på några stegs
afstånd, betraktande gruppen med strålande ögon.
“Snälla, snälla pappa!“ stammade Blenda, och lutade
sitt hufvud mot hans bröst, i det hon blickade upp emot
honom på en gång så glad och så bedjande, att majorens
ögon tårades, fastän
lian sökte att dölja sin rörelse under
den vanliga martialiska butterheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
