Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oiörstäld beundran närmade sig- till den unga guvernanten,
som utan den ringaste förlägenhet, som om
hon hela sitt
lif rört sig i stora verlden, helsade på och talade med dem.
Brukspatronen, i förbigående sagdt, en fin och belefvad
karl på ett par och fyrtio år, visade sig isynnerhet
mycket intresserad af Julies samtal, och han förklarade sig
genast afstå från spelet för att hålla damerna sällskap.
Vid ett tillfälle då Julie gick ut för att tillse att några
nya förfriskningar skulle komma in, hade fru Anderson den
gräsliga harmen att höra brukspatronen yttra till sig:
“I
sanning, min fru, jag
far på det högsta gratulera
er till att ha träffat på ett så charmant och vackert och
bildadt fruntimmer som lärarinna åt er dotter! Hon skulle
kunna göra heder åt hvilket hus som helst,
äfven det allra
finaste.“
“Ja, hon för sig som en drottning!“ ropade löjtnanten
frin wirabordet.
“Ja, det är visst och sannt,“ svarade fru Anderson
med ett sötsurt leende, “att vi ä’ bra lyckliga, som ha fått
en töcken skatt i linset.“ Men inom sig tänkte hon: vänta
du tills i morgon!
“Lilla fröken Mina profiterar väl också mycket af
hennes undervisning?“ fortsatte brukspatronen, vändande
sig ånyo till frun.
“Ja, naturligtvis, herr brukspatron!“ myste frun. “Det
är klart det att hon profeterar! Men
tär jag inte visa herr
brukspatron det här albumet med porträtter i? Der ä’ både
Kristina Nilsson och fru Hvasser och . . . jag ä’ så rysligt
chargcrad för toclma här fotografier, så!“
“Jaså, fru Anderson är charmerad af sådant’!“ sade
brukspatronen med lätt ironi. “Det undrar jag också inte
på. Det är mycket trefiigt!“
Nu återkom Julie,
oeh sedan konversationen fortgått
en stund, blef hon ombedd att sätta sig till pianot. Hon
gjorde det utan all förlägenhet, och hon spelade — icke
något af dessa bravurstycken, som man merendels alltid
får höra dunkas igenom liksom på beting, och till hvilka
man ropar bravo egentligen af tacksamhet när öronpinan
väl är slut — utan ett par vackra, något melankoliska och
helt korta tonstycken, hvarpå hon, ackompanjerande sig
sjelf, med vacker, om ock något svag röst, sjöng ett par
af våra vackraste folkvisor. När hon hade slutat, utbröt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
