Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afse, och så ia vi saken på rediga
totter, och böckerna
klara! Och nu går Mina ut, och så lagar vi att allting blir
i ordning!“
“Nehej, Mina stannar qvar, och du ... du borde
blygas, Anderson! Tycker du det ä’
menskligt att ta; parti
af
ett så’nt der stycke, och att komma med sådana ord te din
hustru,... som
...“ — och nu tog fru Anderson till tårarne,
då ingenting annat ville hjelpa — “som varit dig en
trogen hjelp i nöd
oeh lu ...
liu . .. hust!“
“Jag vill för ingen del vara något trätofrö i
herrskapets hus,“ förklarade Julie, i det hon steg upp, “och fastän
jag vet med mig sjelf, att jag ingenting gjort, som jag
be-höfver blygas för, så behöfver jag heller inte för någon
yppa hvad som endast rör mig sjelf. Jag går
1111 iu och
lägger mina saker i ordning, och i eftermiddag skall jag
bege
111ig utaf, sedan jag först skaffat igen de penningar,
som herr Anderson var så god och gaf mig i förskott
häromdagen. När herrskapet båda blir litet lugnare än nu, så
hoppas jag ni ska’ inse att jag inte varit ovärdig att vistas
i ert hus, och att jag kanske varit värd ett
bättre bemötande än det som kommit
111ig till del.“
Och
derrned gick hon, nu ’alldeles obehindradt, åt
dörren, Öppnade den lugnt och försvann lika enkel, lika tyst
och värdig som hon kommit. De båda makarne Anderson
sågo på henne, sågo på hvarandra, sågo mäkta förlägna ut,
och visste inte hvad de skulle säga. Frun märkte att hon
gått för långt, och att hon kanske inte så alldeles låtit
tonen stämmas efter förmaket och den nya
samhällsställningen; herrn blef förvånad öfver sin egen djerfhet, och
visste icke rätt huru han skulle kunna upprätthålla sin nya
värdighet af herre i huset. Båda två funno sig mäkta
generade, och do ämnade just att så småningom börja ursäkta
sig för hvarandra, då de helt plötsligt hörde en djup
snyft-ning ifrån fönstret der Mina satt, och när de tittade dit,
sågo de till sin stora förskräckelse, huru den unga flickan
stod upp från sin plats, famlade för sig med händerna, som
om hon velat finna ett stöd, rörde på läpparne som om hon
velat säga något, och derpå föll framstupa till golfvet.
“Gud i himmelen!“ ropade fru Regina utom sig af
förskräckelse. “Mina, mitt barn! Min flicka, hvad i Herrans
namn är det? Hon går åt! Anderson, spring efter
åder-kolongen! Spring efter doktorn! Spring efter
aptekct!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
