Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 7.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
‘‘•la, jag har bLifvit ledsen,“ stammade Mina matt, “och
mitt hufvud
Yärker så fasligt.“
“Hm! Måtte ha varit någon mycket stark sinnesrörelse
mumlade doktorn, “pulsen ökas bara ni talar om den.“
“Ja, ser doktorn,“ svarade herr Anderson, “det var så
att fröken här, dotter mins guvernant, skulle lemna oss,
och det. . .
det..
“Det gjorde henne så bedröfvad?“ sade doktorn i det
han forskande såg på patienten, som blef allt blekare ooh
blekare. “Nånå, sådan kan vänskapen vara! Jag skall
akrifva ett recept.. . men här måste framför allt vara
stillhet och ro. Derför ska’ ni bädda ner henne,“ fortfor han
vändande sig till fru Regina, “så att hon far riktigt lugn,
och så kan ju fröken stanna inne i dag, om det är möjligt!“
Och den unge doktorn gjorde en aktningsfull bugning för Julie.
“I dag och hur länge som helst,“ försäkrade denna,
i det hon tryckte Minas hand.
“Får jag lof att stiga in i herr Andersons rum för att
skrifVa receptet, medan damerna laga att lilla mamsell
kommer i sin säng?“ frågade doktorn. Och herr
Anderson gick förut och visade vägen, och fru Anderson hörde
inte ens att doktorn kallade Mina för mamsell, så
bekymrad var. hon.
“Mitt kära, välsignade barn!“ sade hon, i det hon med
Julies och den tillkallade Linas hjelp förde henne in i sitt
rum, der de började kläda af henne, “du far inte bli sjuk
för oss, hör du det?“
“Nej mamma,“ hviskade Mina knappt hörbart, “jag
blir inte sjuk, bara inte Julie kommer härifrån! Men gör
hon det, så tror jag att jag dör, mamma ... ja, det gör jag!“
“Hon ska’ inte komma härifrån, kära barn, om du inte
vill det!“ hviskade fru Anderson ifrigt, och då nu
Julie
närmade sig dem, tilläde hon i det hon såg på denna med
bedjande min: “Inte sannt, Julie lilla, allt det der som vi
nyss talade om, det är ju inte fråga om det mera?“
“Det har jag redan glömt,“ svarade Julie med ett på
samma gång mildt och fint smålöje, “och jag hoppas att
tant
har detsamma.“
Fru Anderson ämnade just svara att det aldrig kunde
komma i fråga, då doktorn i detsamma inträdde för att ge
sina föreskrifter om Minas behandling.
Svart på Tivitt. • 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
