Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Hvad i Herrans namn,“ utbrast fru Anderson nästan
högt, “är det han säger? Kom hon inte? Kors i alla mina
eTärdliga tider, man ska’
fa, se att hon har två stycken,
som hon
stammer möte med! Och den menniskan har jag
haft så länge i mitt hus!“
Och hon läste Tidare:
“Tänk dig, älskade, hvilken gäckad
förväntan! Jag
går dernere på trottoaren i den mest lycksaliga
förhoppning att några ögonblick få se ditt sköna, vänliga anlete,
dina milda, älskliga ögon, och så kommer i stället hon,
denna stolta, hårdhjertade qvinna, som vill skilja oss åt,
och öfverhopar mig med förebråelser och kallar mig en
samvetslös niding, som vill draga oskulden i
förderfvet.“
“Hvad i Herrans eviga namn är detta?“ tänkte fru
Anderson, och blef nästan askgrå af förskräckelse. En
blixt af sanning upplyste ett ögonblick hennes hatfulla
sinne, och förskräckt for det ljus den spred, skyndade hon
att skaka bort ifrån sig den tanke, som ville öfverväldiga
henne, i det hon med feberaktig häftighet fortsatte
läsningen af brefvet:
“O, om du visste hvad jag hatar henne, denna
predikande, pedantiska varelse, som man gifvit dig till
guvernant, helt visst för att spionera på dig och för att förstöra
vår lycka! Hvad rör henne vår böjelse? Hvad rätt har
hon att uppträda som din målsman? Det var endast
tanken på dig som hindrade mig från att behandla henne som
hon förtjenade, den elaka varelsen! Akta dig för henne,
skänk henne icke något förtroende, utan tro endast på vår
leende framtid, och på. din Emils brinnande kärlek. Och
nu farväl, tusen kyssar, millioner suckar sänder
dig1 clin
evigt, evigt älskande Emil.“
Eru Anderson hade knappt styrka att vända om
brefvet för att med en blick på utanskriften förvissa sig om
att intet tvifvel mera fanns, att den förskräckliga sanningen
stod framför henne i sin osminkade nakenhet.
Hennes darrande händer famlade kring det hvita
papperet, som prasslade som ett torrt blad för vinden, och
när hon slutligen fick brefvet vändt och kastade sina
stirrande blickar på stället, der utanskriften stod, så uppgaf
hon ett cjväfdt rop och tappade brefvet på golfvet.
Hon hade läst orden: “Till fröken Mina Anderson“,
som stodo- der så fina och små och präntade: men aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
