Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fröknar - 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryckte hennes hand, och böjde sig- ned för att ta’ upp det
på golfyet. liggande brefvet.
Men Julie förekom henne, och ämnade just vända om
papperet, då fru Andersom hastigt ryckte det ifrån henne,
innan hon ännu hunnit se något derutaf, och stoppade det
i sin ficka. Detta gick mycket hastigt, men dock icke så
hastigt att icke Mina, som just nu vaknade upp ur sin
slummer, hann att kasta sitt yrvakna, förvånade öga derpå,
ett ögonblick innan det dök ned i moderns klädningsficka.
Hon gjorde en rörelse för att resa sig upp, men föll
åter maktlös tillbaka på kudden. Fru Anderson märkte
ingenting af allt detta, utan skyndade, sedan hon ännu en
gång tryckt Julies hand, hastigt ut genom dörren; det vill
säga, så hastigt som hennes efter svimningen något stela
ben ville bära henne.
Julie såg efter henne allt mer och mer förundrad och
satte sig sedan på stolen der frun nyss sutit. Men huru
öfverraskad blef hon icke, då nu en liten feberhet hand fattade
hennes, och en uppskrämd, af sinnesrörelse darrande stämma
hviskade i hennes öra:
“Julie, Julie! Mamma har brefvet! Hon vet allt! Nu
kan jag gerna lägga mig att dö med detsamma! Nu är
allt förloradt!“
“Barn!“ svarade Julie småleende. “Hvem vet om inte
nu allt är vunnet?“
“Nu förstår jag henne!“ fortsatte hon sedan
tankfull för sig sjelf. “Nu har jag hopp äfven om hennes
förbättring.“
Och i det hon böjde sig ned öfver den feberheta
sjuklingen, började hon hviska till henne ömma, lugnande ord
som tycktes göra den bästa verkan. Ty feberrodnaden
gaf sig efter hand, andetagen blefvo lugnare, de matta
ögonen slöto sig småningom, och efter några ögonblick sof
Mina mod handen sluten i sin lärarinnas, som med
tårglän-sande ögon hviskade i det hon såg ned på det slumrande
qvinnobarnet i bädden:
“Stackars liten! Kan jag hos henne väcka det
slumrande och återvinna det förlorade, så har jag ändå inte
förgäfves kommit hit!“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
