Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “Besynnerlige herrn“ - 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kastat en blick på det som
han hade i handen, och dervid
tyckts göra en ingalunda obehaglig upptäckt, “förbannadt
underlig kurre; men en bra kurre ocksa. Riktigt slug ä’
han väl i alla fall inte, då han går så der och tar reda på
allt möjligt patrask, i stället för att sitta i sin fina våning
på — •— nåja, hvad angår det mig? Nu går jag och tar
mig en liten styrkdryck så länge.“
Medan konstapeln utförde denna lofvärda föresats,
skyndade den besynuerlige med samma tysta och snabba steg
som förut Norrmalmsgatan framåt, öfver Norrinalmstorg och
Kungsträdgården vidare framåt Norrbro och staden.
Klockan slog half elfva i Jakobs kyrka just när han gick förbi
den, och detta påskyndade hans steg
ännn mera.
“Redan half elfva,“ sade
han för sig sjelf, i det han
gjorde en ännu större svängning än vanligt på sin
gängliga lekamen, “då ha de väntat derhemma. Nå, de kunna
också gerna vänta litet... ä’ hvarken hungriga eller frusna,
Hm, kan just undra hvad det skulle kosta att ha alla
men-niskor i hela staden värmda och mätta i qväll? Gudnås
så visst! kostar mycket mera än jag kan komma
nt med.
Nåja, man får vara nöjd med litet.“
Och dermed fortsatte han sin väg, kastande
oupphörligt spejande blickar omkring för att se, om han ännu skulle
kunna på sin väg möta någon nöd att afhjelpa, någon sorg
att lindra. Men gatorna voro folktomma, som vanligt vid
denna tiden på en julafton; både rikedomen och nöden hade
uppnått sina boningar. Det lyste grannt äfver allt ur de
stora våningarne, och de flesta butikerna voro stängda; —
äfven ur de små fönstren lyste det, och det låg som en
ande af frid öfver den snöbetäckta jorden, medan
julnattens stjernor tindrade på fästet lika klara som då de ledde
Österlandets vise till den torftiga krubba, der den störste
menniskovännen föddes i nöd och fattigdom.
Snart uppnådde den besynnerlige herrn ett stort hus
vid en af den inre stadens öppna platser, och i det han
stannade framför porten,
lotande efter sin portnyckel, såg
han sig ännu en gång omkring med blickar, som tycktes
vilja genomtränga mörkret; han satte nyckeln i portlåset,
öppnade det, och såg änuu en gång utåt, hvarpå han
med en djup suck af ledsnad sade för sig sjelf, i
do,t
han långsamt gick in genom porten: “Nej, jag får vara nöjd
med hvad jag fatt. Min julafton är ju ändå inte förlorad.“
Svart på hvitt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
